Riktigt namn:
Tricia J. Civilstatus:
Singel
Läggning:
Bisexuell
Intresse:
Kreativitet
Bor:
Med pappa
Politik:
Politik?
Dricker:
Cider
Musikstil:
Alternative Rock
Klädstil:
Svart
Medlem sedan:
2012-02-22
Här kommer en liten del av min barndom igen. Som jag skrev i tidigare inlägg så vill jag inte ha några korkade comments. Tack för eventuell förståelse.
- Vad fan gjorde du mot A i morses?, hörde Ar röst i mitt öra.
- Ja-aa, gj-oorde i--ngen-ting, pep jag.
Nu hade han tydligen fått veta att jag "sagt" något till hans vän och följeslagare på morgonen, när jag i själva verket inte sagt något alls. Något elakt hade jag sagt. Nej.
Plötsligt - mycket snabbt - tog han ett tag om min hals. Jag gjorde inte minsta motstånd. Jag stod där bara. På fritidset trodde fröknarna att vi lekte.
Och så satt jag mitt emellan A och Ar vid frukosten. Vi hade bestämda platser. Usch, det mindes jag. Och de hotade mig hela tiden. På frukosten. Och jepp, lärarna var blinda idioter som trodde - som sagt - att vi lekte.
Och där höll han alltså min hals i ett strypgrepp. Och jag gjorde ingenting. Så han trodde väl att det var okej att utsätta mig för detta. Vadå, hon gör ju inget motstånd, så det är väl okej att slå henne??
En dag kom hela hans gäng och öppnade när jag satt på toaletten.
- Åh, vad äckligt! skrek dem.
- Hon har bajsat! skrek Ar.
Fyfan vad elakt det var. Jag började stortjuta.
En fröken kom och skällde ut dem.
- Är det okej? frågade hon.
Hur fan kunde det vara okej?? Men jag nickade, låtsades vara tuff, och gick därifrån.
Hur kunde detta hända? Hur fick det hända? Varför jag och ingen annan?!
Fick ett självskadeåterfall för några dagar sedan. Mår skit. Men jag totalt vägrar att ge upp! Inte när jag kämpat i mer än 10 år! Det skulle ju bara vara arbete i onödan då. Aldrig i livet så som jag arbetat med mig själv! JAG VÄGRAR!
Min rosa MiniPC råkade jag slå sönder när jag blev arg. Sedan hade jag min pappas gamla dator, vilket var rätt kass då sladden inte fungerade, det var ett glapp. Sedan hade jag min stationära, men den kan man ju inte bära med sig. Och nu hittade jag en supergammal Acer som jag hade för flera år sedan och den fungerade faktiskt. Lite seg, men helt okej. Nu blir det bloggande även när jag inte är hemma!
Nu missuppfattar hon igen. Hon har redan från början bestämt att det är på ett visst sätt.
Det började med att jag skrev ett inlägg på min andra blogg om att jag kände mig misslyckad. Då skrev hon på facebook (öppet så alla kunde se det i sin logg!) att hon uppfattade bloggen som negativ när det i själva verket är en blogg om självförbättring dvs om hur man försöker leva ett friskt liv trots diagnos! Ibland skriver jag negativa saker, hur jag känner, men vad annars ska man skriva? Man måste ju skriva hur man faktiskt känner om man ska driva en blogg om psykisk ohälsa. Jag har skrivit över 130 inlägg, och 1 inlägg handlar om att jag känner mig misslyckad. Man kan inte döma en blogg efter 1 enda jävla inlägg.
Och att skriva det på Facebook, öppet så alla jävla människor ser... Visst, min blogg är offentlig, men då kan man kommentera i den, och inte över facebook där det är en osynlig lag att inte skriva för personligt. Det stannar ju kvar där, och kan vara rentav farligt!
Men nu när vi diskuterar (hon jag skriver om är en "extra" familjemedlem), så har hon redan bestämt sig för att vi är emot henne. Vi (jag och pappa) vill ju bara förklara att bloggen är positiv och inte negativ. Men hon har bestämt sig för att vi "attackerar" henne. Men vi gör inte det.
Så jag kasstade ett glas i golvet och skrek att jag bara ville att allt skulle bli bra. Men hon vill inte det. Hon vill inte att allt ska bli bra igen. Hon accpterar inte en ursäkt. Egentligen är det inte jag som ska be om ursäkt, men jag gjorde det för att allt skulle bli bra. Men hon är så envis. Hon vill inte att det ska bli bra igen.
Här kommer jag lägga in delar av den barndom jag hade. Har haft. Eller inte haft. Jag har en till användare här på emocore där jag bloggar, men här blir det i stort sätt bara gammal skit. Tala inte om för mig att släppa detta, att sluta gräva ner mig. För jag skriver för att liksom bearbeta. Varför just på Emocore, kanske du undrar? Ja, den frågan har jag faktiskt inget svar på. Det är nog helt enkelt för att jag var såkallat "emo" när jag mådde dåligt, när jag var ett barn. Det kanske blir mest naturligt att skriva här då. Inte för att liksom gnälla ner hela emocore, det är väl för att jag gillar det här communitiet. Fråga mig dock inte varför.
