Kära dagbok

Hej!
Jag har tänkt. Det är jättebra att alla i min närhet vet hur jag mår. Det negativa är att personer som aldrig varit deprimerade har ingen aning hur det känns. Och det kan ibland vara lite jobbigt att prata med dom för även om dom vill ge stöd så blir det ändå lite fel.

Så nu ska jag förklara hur det känns för mig varje dag.

Tänk typ att ni varit vakna i två dygn. Ni vill inget annat än sova men din kompis tvingar med dig ut på en klubb med sina vänner som du inte alls tycker om.
Det krävs rätt mycket energi för att klara av att det.

Ungefär så känns det bara av att ta sig upp ur sängen och in i duschen. Oftast går jag och lägger mig i sängen en timma till efter jag duschat för det tog för mycket mental energi för att orka göra något annat.

Att ha en konversation med någon kräver lika mycket på en som om jag förberedde mig för att springa ett par mil .

Att laga mat eller äta något är lika jobbigt som att behöva bestiga ett stort berg.

Jag vet dock inte hur jag ska förklara hur det är att behöva jobba 10 timmar om dan med depression.

De enda tankarna jag har under en jobbdag är att jag hellre dör än att vara där. Varje kund som pratar med en tar så mycket energi. Varje kollega som pratar med en. Varje pall som behövs plockas upp får en nästan att gråta av utmattning bara av att titta på dom. Och tiden går så sjukt sjukt sjukt sakta.

Men jag tror det värsta är nästan när man slutat jobba för dagen. För då hat man ingen annanstans att ta vägen än sin säng och man fortsätter söka efter något som motiverar en att gå framåt. Det finns aldrig något stop där man får chansen att vila ut för alla saker man gör tär så mycket på en.


Det går tyvärr inte bara att ta sig i kragen och komma över det. Man får jobba i små steg.
Att ta sig till kaffebryggare är mitt första steg. Sen ger jag mig lite säng tid innan jag hämtar mitt färdigbyggda kaffe. Efter det är nästa mål att ta sig till duschen. Vilket kan ta en timma eller två från dag till dag.
Efter det får jag en timma i sängen och sen försöker jag göra något viktigt som att söka jobb eller gå en promenad. Tyvärr är jag inte tillräckligt bra för att klara av det vissa dagar och då spenderar jag resten av dan i sängen. Att ens sitta vid datorn är jobbigt ibland.
Att le är jobbigt. Att skratta är jobbigt. För det kommer inte fram naturligt.

På måndag ska jag träffa psykolog och då kan jag berätta att medicinen inte funkar för mig så jag kan få byta. Och även fråga om nån sömnmedicin för jag sover så lite.