Kära dagbok

Tiden står stilla här ibland.
Det känns lite som att det här är allt som finns i livet.
Man glömmer av att utanför det här rummet finns en stad där allt fortsätter som vanligt. Tiden här är väldigt oviktig. Klockan är halv 6 nu men hade jag tittat på en analog klocka hade jag knappt vetat om det var morgon eller kväll.
Man vaknar när man vaknar och går och gör vad man känner för. Sjukt hur instängd man känner sig.
Jag har fri gång jag får gå ut om jag vill och gå en sväng. Men de flesta här har inte det eftersom att jag ligger på missbrukavdelningen. De få gånger de andra får permission måste de ta pissa prov när dom är tillbaka.

Jag tror det tar exakt två veckor att vänja sig vid ny miljö för mig. Första veckan var väldigt rörig men efter andra veckan började det kännas mer okej att vara här. Och nu in på tredje veckan börjar det kännas som att det är så här livet alltid varit.. Man vaknar man läser, skriver, sover och pratar i telefon.

Jag hoppas så innerligt att jag är klar med min behandling snart. Jag vill inte vänja mig vid det här livet. Jag vill inte leva så här resten av mitt liv.
Jag kommer behöva vänja mig vid mitt vanliga liv när jag kommer ut igen och sen vara redo att jobba.

Förövrigt mår jag ganska bra nu. Bättre och bättre för varje dag.
Blir väldigt rastlös och gör rastlösa saker hela tiden. Som att fråga ut en praktikant om hela hans liv typ.

Okej för trött för att skriva mer