Kära dagbok.

Det är lagom frustrerande när man får olika svar från cheferna på jobbet angågende framtiden.
Allting är så oklart.
Ena dagen har jag mina tider ett längre tag, andra dagen kanske jag bara har dom till slutet av september.
Är så frustrerad med tanke på att jag verkligen slitit ihjäl mig för att visa att jag vill ha tiderna fast.
I juli jobbade jag alla dagar utom 4. Jag har ställt upp och jobbat 4 helger i rad. Och ändå kan jag inte få klara besked.
Som det verkar nu enligt en chef så ska S få det schemat jag går på och jag ska få nån strötid. Enligt andra chefen ser det inte ut så.

Känns som att mitt liv i 5 år har gått ut på att hitta ett fast jobb, och genom att jobba för mkt, försämrar jag min performance efter ett par månader, och så slutar det med ingenting alls.
Om jag fick följa mitt schema som jag skulle haft skulle jag kunnat hålla en jämnare nivå, men när man jobbar 10 dar i rad, får en dag ledig och jobbar 7 dar till etc, så kan man inte jobba på topp varje dag. Men jag är dum som tror att om jag ställer upp får jag tider, och chefer är dumma som inte förstår att utan ett liv vid sidan om dör man sakta inombords och kan inte vara på sitt bästa varje dag.

Ungefär dom känslorna har jag i mig just nu. Varit på såå dåligt humör idag.

Sen har jag ju träffat bästa människan på jorden.
Egentligen borde jag ju hata henne för att hon får mina tider jag kämpat för, när hon bara jobbat där 2 veckor och får dom utan problem.
Men hon vet hur jag mår och känner över allt det här, förstår att jag är så frustrerad.

Så vad gör hon?
Kommer hem till mig klockan 10 på kvällen när hon ska upp klockan 6 imon och jobba bara för att göra mig på bättre humör. Det tar henne nästan en halvtimma med bil hit.
Vi satt i min säng en timma, lyssnade på musik och skrattade. Är inte van med att det fortfarande finns människor som bryr sig så mkt och göra sånna söta saker för en.
Kan ju alltid trösta mig med att om jag inte jobbar kvar där, så lyckades jag iaf hitta en av de bästa människorna jag träffat där.