Day 6: What is the hardest thing you have ever experienced?

Är ganska säker på en lång text nu.
Men är ganska skönt att skriva av sig.

Den svåraste perioden jag haft var sen i mars förra året fram tills...nu.

Vi byggde om på ica som jag jobbade på. Vilket innebar att det blev en hel jobbtimmar.
Tror som mest hade jag 65 timmar på en vecka. Jobbade några gånger över 7 dar i rad. Och jag hade inte två dagar ledigt i rad på över 3 månader. Att jobba 11 timmar på en dag var vanligt. Räkna också in att jag hade total restid t/r 3 timmar. Så började 6, var jag tvungen att ta bussen halv 5. gå upp halv 4. Sluta 5 och komma hem kl 7. För att sen bara käka och sova. Ibland somna jag direkt jag kom hem och vakna av larmet och var tvungen att gå till jobbet. Ledde (heter det så? Led ledde lett? Ska googla, vänta lite! Hittar ju inte ens. Att lida, led måste det vara)

Led av de flesta symptomen för stress. Men förstod inte att det var det då. Minns att jag ofta sa att jag var som om jag vore gravid. Ville gråta ena sekunden och andra skratta jag åt ingenting. Utvecklade även en kronisk sjukdom vid namn dyspepsi. Vilket innebär att under stress producerar min mage ett överflöd av magsyra som gör att jag känner mig hungrig konstant. Förutom om jag äter. Räcker med en tugga av en macka och så blir jag proppmätt, för att sedan 15 minuter senare bli dunderhungrig igen. Lyckades diagnosera mig själv med det här typ 4 månader senare, och fick det bekräftat av doktorn. Medicinen, som egentligen bara hjälper till tillfälligt är receptfri, och jag önskar jag visste det tidigare.

Fick även överansträngda vader som jag inte är säker på om det läkt än, för kände av det när jag var i japan och gick mycket. Kan även få jätteont i vaderna om jag ligger i sängen. Får hoppas det inte blir ett framtida problem när jag börjar jobba.

Ofta när jag väl äntligen var ledig blev det inte mycket sova för då var det party med mina roomies.
Eller så tog dom hem folk när jag ville sova.
Det blev bara inte bra iaf!

Jag var inte ensam om det här på jobbet, vi alla var sura ständigt och alltid helt slut. Jag minns en gång med när jag och två andra var inne på vår 8:e dag irad. Vi hade 3 timmar kvar men vi kunde inte sluta skratta. Så vi sa till cheferna att vi får verkligen inget gjort och gick hem. Min favorit på jobbet linda, är just nu sjukskriven för stress så för henne har det inte gått över.

Det blev iaf lite bättre till sommaren, men var ju helt slut, hade jobbat 1 år och 3 månader utan semster. Så planerade min semster och frågade om jag kunde få ta ledigt. Fick inget riktigt svar. Men det var iaf 2 månader frammåt så jag tyckte inte det skulle vara något problem.
När jag väl skulle få min semester får jag reda på en vecka innan att jag inte kommer få några mer jobbtider för dom har inget behov av mig. En vecka innan...Jag hade lägenhet och får reda på en vecka innan att jag inte ska få jobba. Väldigt snällt
Då skapades en helt annan sorts stress, måste fixa jobb direkt för att kunna ha råd med hyran. Skulle nog inte fixat det här om jag inte precis träffat jessica under den tiden.
3 veckor efter det blir vi utkickade ur lägenheten
så förlora jobb och lägenhet inom loppet av 3 veckor (y) Det var bra för ett redan dåligt psyke...

Fick flytta hem igen, och det sög rätt rejält.
2 månader senare dumpade jessica mig.

Att behöva gå igenom allt det där inom loppet av så kort tid är inte hälsosamt, och jag försöker fortfarande återhämta mig från det.
Skulle la egentligen behöva prata med en psykolog, men jag känner mig obekväm att prata om sånt med alla. Lättast är att bara skriva av sig som nu.

Så ja.. det är väl det svåraste jag nånsin tagit mig igenom