Kära lilla du.

Du vet hur mke du betyder för mej.
Utan dej ingen mej, helt enkelt!
Det var den bästa tiden i mitt liv också.
Ja, jag har det verkligen svårt just nu.
Kan inte ens prata med dej,
för jag vill inte lasta dej.
Om jag pratar med BUP eller psykolog,
kommer dom bli så jävla oroliga för mej.
Det vet jag,
för inget med mej känns normalt längre.
Jag håller på att bryta ihop totalt.
Massor om mej och hur jag känner just nu,
har jag sagt till dej,
men det är ändå bara hälften.
Även om du vet mest om mej just nu,
så vet du knappt nåt.
Allt jag vill just nu är att bara försvinna.
Men jag vill ändå inte..
Jag har kämpat så hårt för att komma hit,
och jag vill inte att allt vore förgäves.
Jag klarar inte av att lyssna på den låten,
då gråter jag bara.
Men det är visst mitt nya jag.
Jag har börjat gråta för precis allt nu.
Alla de där tabletterna jag svalt,
har väl hjälpt för stunden..
Men nu klarar jag inget längre.
Kan knappt gå,
utan att ramla.
Typ i trappor och sånt skit.
Kan inte resa mig, utan att börja gråta nästan.
Kan inte tänka på varken Joel, Jacqueline, Rebecca eller Michelle.
Då kommer tårarna som floder.
Okontrollerat.
Om inte du funnits vid min sida,
så vet jag inte vad jag hade gjort.
Jag önskar du var här.
Jag önskar att jag bara kunde krama om dej.
Berätta allt för dej.
Gråta ut i din famn.
Om det bara vore så lätt.
En del av stenen skulle ju falla från mitt hjärta,
men landa på ditt.
Jag skulle aldrig klara av att se dig,
må så dåligt som jag gör just nu.
Alla stunder,
alla timmar,
som jag spenderar på natten..
Av att bara ligga skakande av rädsla,
tårar som flödar.
Min rädsla för mej själv.
Jag vet aldrig vad jag kan göra,
jag kan ta till med vad som helst,
det har jag märkt.
Det är just det jag är rädd för.
Jag har börjat inse,
vad som är min mening i livet.
Jag är som skapt för att lida,
fast jag försöker göra allt bra för andra.
De jag bryr mej om.
Känns som att sviker mej själv,
genom att försöka lägga det bakom mej.
Men jag har lärt mej att jag inte är tillräckligt stark.
Jag tänker sluta gömma mig bakom mej själv,
och stå för vem jag är.
Allt jag ångrar blir ju inte direkt bättre av det.
Dags att ta av masken.
Den som alla tror är jag.
Jag får ta den skit jag får,
den jag tydligen gjort mej förtjänt av.
Snälla du,
jag behöver verkligen din hjälp,