att känna

Du vet de där dagarna, de där dagarna då man bara är tom. Helt tom. Vill inte göra någonting. Eller. Snarare än att inte vilja, inte känna för att göra någonting.
Kanske är det för att jag varit sjuk de senaste dagarna som det är svårt att ta sig i kragen och verkligen göra något. Eller så vill jag inte. Nej, känner jag inte för det. Jag planerade att träffa K idag, förra veckan. Nej nu i veckan var det. Men nu vet jag inte, vet inte om jag känner för det.
Såg att K hade ringt i morse, innan jag hade vaknat. Jag ringde inte upp. Kände inte för det. Vad ska jag säga? Och nu har mobilen dött och jag lurar mig själv att det är därför jag inte ringer tillbaka. Att jag inte vet att hon har ringt. Det bästa vore om jag bara ladda mobilen och sa som det är, att jag inte har lust, att jag inte känner för det längre. Det vore snällast mot henne. Vara schysst så att hon kan planera in något annat. Men varför gör jag det inte? Jag är elak. Låter henne vara ovetande om mitt beslut.
Det enda jag känner för resten av helgen, tills denna vecka är slut, är att vara hemma, för mig själv. Kanske gå och köpa den där glassen jag suktat efter hela veckan. Ta igen mig innan jag måste vara den där glada, fokuserade och tillgängliga Emma som jag måste vara. Måste. För hur annars skulle vardagen gå? Inte alls, tror jag. Jag skulle väl inte vara lika omtyckt som jag är nu. Jag skulle snäsa åt henne, hon som kör över mig, trampar på vad jag vet och inte vet. Den där minen hon tar till, den där som säger att det inte går att tycka som jag, att det är fel. Att jag är vansinnig som ens vågar yttra mig.
Nej. Varför tar jag in henne i det här? Hon har inget med detta att göra. Eller har hon? Tanken att jag lever i en lögn, att jag håller upp en fasad med spackel som torkat för fort. Som spricker då och då och kräver att jag går undan och reparerar, spacklar över, tar mig tid och samlar kraft för att hålla upp den reparerade fasaden. Den tanken finns med överallt. I vad jag än gör.
Det var en tid då jag förlorade allt jag trodde jag var. Vardagen som jag så länge vant mig vid. Allt försvann genom ett val. Och under de kommande tre åren skedde en förändring. Och det var inte till det bättre. Jag slipade och skrapade på det som hade varit jag för att finna vem jag var innerst inne utan att inse att jag redan kommit in och nu slipade och skrapade på det jag var. Det jag var innerst inne. Av detta blev en hög, en hög av damm och splitter som spreds i vinden...

Jag är ett pussel. Ett ofullständigt pussel i jakt på de saknade bitarna.



Nu går jag och laddar mobilen.