Min märkliga vardag~

Ska in till stan om ungefär en halvtimme och fika med Andie och vår eminenta manager Carola. Mycket som ska göras och fixas nu inför nästa år. Så mycket att tänka på att mina tankar ibland bara flyter ihop till en stor gröt. Man måste komma ihåg tider att passa, mail att skicka, personer att kontakta, nummer att memorera, planering att genomföra, arrangemang att genomföra, samtal att göra, bilder att redigera, formulär att fylla i, foton att ta, video att klippa, undertexter att skriva, marknadsföring för olika sidor, marknadsföring för andras sidor, utbetalningar som ska ske, inbetalningar som ska inkasseras, spelningar att boka, och designer att färdigställa. Där någonstans är det även tänkt att finnas tid att skriva musik, prata med människor, äta mat och ibland till och med träffa vänner. Varje dag går jag och lägger mig och har gjort 40% mer jobb på en dag än vad man tror är möjligt borde, och varje dag har jag endast gjort hälften av vad jag velat lyckas hinna med.

Det är som att jag jagar min egen svans som bara blir längre på samma gång som jag bara glider längre ifrån den. Saknar att kunna bara sätta mig och spela något spel eller se ett avsnitt av någon serie jag brukade följa. Minns inte sist jag gjorde något sådant (utöver att jag ser Greveholm i min iPhone när jag duschar på morgnarna). Någon dag varje/varannan vecka tar jag dock paus en kväll eller så för att umgås med folk, vilket dock bara gör att jag blir dubbelt så stressad dagen efter. Men vet ni vad, det är precis det här som krävs om man ska komma någon vart med sina drömmar. Man får ge upp saker som pengar, uteliv, och nöjen ett par år. Och det är hårt. Och de flesta ger upp. Och jag klandrar dem inte. Det finns ingen som helst säkerhet för att man kommer lyckas. Att jag kommer lyckas. Men de som inte ger upp, de som faktiskt kör på hela vägen trots försummad livsstandard, är de som i slutändan lyckas. Steve Jobs berättade en gång att han hoppade av högskolan och levde utan pengar hur länge som helst. Han hade knappt ett hem, inga ägodelar och ingen mat. Varje söndag promenerade han en halv mil till ett Hare Krishna-tempel, bara för att få en gratis middag en gång i veckan. Och han sa att det var det bästa han gjort.

Nu är det dock dags att jag fäller ihop datorn och rör mig mot stan. Ska in och fika, eller snarare, dricka vatten på ett fik med gott sällskap! Tjohej~ :D

PS! Ikväll har vi även ett litet avslöjande för er Stockholmare~! Nästa tisdag blir det roligt, mer om det i nästa blogginlägg!