Ångest till tiotusen!

Hatar det här!
Hatar den här känslan!
Känslan av att vara fången i sin egen kropp.
Känslan av att någonting vill komma ut men vet inte hur.
Vill spy och skära och gråta och leva.
Vill allt och ingenting.
Vill vara med dig men det gick inte.
Inte idag, för allt blev så fel.
Jag hatar när du är ledsen och jag inte kan trösta dig.
Jag kunde inte igår och jag kunde inte idag.
Inte konstigt om du går till någon annan.
Jag skulle inte bli förvånad.
Du kommer säkert inte vilja träffa mig imorgon, för att allting blev så fel idag.
Jag kan lika gärna dö, men då dör hoppet också.
Idag var en sådandär dag då jag önskade att jag inte hade några ärr på mina armar.
Jag önskar det ibland.
Att jag aldrig börjat skära mig.
Varför?
Varför gjorde jag så?
Jag hade inte ont, jag hade det inte som du.
Jag har aldrig haft det som du men jag mådde lika dåligt som dig.
Fast utan anledning.
Jag är sämre än dig.
Jag är svagare än dig.
Svagare än de flesta faktiskt.
Jag önskar ibland att jag inte fanns.
Men då hade jag aldrig träffat dig.
Och vetskapen om att du finns är värd all smärta i världen.
Men känslan av att du kanske inte vill vara min någon dag.
Den känslan, den smärtan..