... So lifeless ...

Inatt är en såndär natt..
Då man helt enkelt inte vill bara med mer..

Har legat och gråtit en bra stund, helt utan anledning egentligen.
Tänkte på hur det skulle vara om Veronica inte varit så förlåtande som hon är..
Om hon inte varit så snäll, så stark och otroligt kärleksfull.

Om hon lämnat mig, då när jag mådde som sämst.
Hade jag funnits kvar då?
Jag tror faktiskt inte det, jag hade varit död..

Jag förstår att orken rinner ur henne när jag pratar om mina ätstörningar igen..
Hur det börjar komma tillbaka.
Vad skulle hon tänka, känna och säga om hon visste att jag ligger och gråter, vill skära och missbruka igen..
Tänk vad trött hon skulle bli, vad mycket hon skulle hata.

Hon skulle tänka, "inte igen, jag orkar inte en gång till"-
Jag förstår det, det är därför jag kämpar emot. Jag vill må bra nu!!
Kan inte min kropp fatta det..
Jag vill inte må dåligt över min kropp, men jag vill gå ner 25 kilo.

Seriöst, jag väger 25 kilo för mycket.. FYFAN VAD ÄCKLIGT! ;_;
Vill inte gråta och tycka synd om mig själv, men jag kan ingenting annat.
Bestämmer jag mig för att gå ner i vikt hamnar jag bara i ätstörningar igen och mår dåligt..

Jag orkar inte..