Wednesday - heart attack. Thursday, never looking back

Jaha, idag är det onsdag, dagen före begravningen.
Det är så overkligt att allt detta har hänt och jag är inte ens ledsen bara för att jag inte kan tro på det. Det som stör mig är att folk tycker synd om mig, jag hatar att gå till skolan för att alla tittar på mig och det är som om de tänker: titta där kommer hon vars kompis tog livet av sig. Undra om hon kommer gråta? Nej jag tänker inte gråta, jag vill bara så fort som möjligt komma igång med mitt liv igen.

Linnea har varit helt underbar, låter mig prata om det när jag känner för det och hon är med mig även fast jag är på ett jättedåligt humör. En del av niorna på skolan har allmänt blivit snällare, det började dock för några månader sedan och det känns bra när de visar att de faktiskt bryr sig. Sedan kommer vi till det värsta: jag känner mig sjukt lämnad av de kompisar som jag brukar umgås med, de har skitit i mig totalt. Jag känner mig helt isolerad här, ingen frågar om vi ska hitta på något utan det ska alltid vara jag som ska komma på något och ringa. Just nu kan jag inte komma på något men behöver verkligen göra saker men jag är tydligen bortglömd. Jag är i skolan, går hem, sitter vid datorn. Jag har aldrig känt mig så ensam i hela mitt liv och antagligen är det bara jag som överdriver men jag behöver alla mer än någonsin just nu. Jag är så jävla besviken!

Om jag kunde vrida tillbaka tiden skulle jag göra det.