Många vackra ord

Tänkte skriva ned kvällens tankar lite innan sängdags. - Även om de är lite röriga!

Ville dela med mig av något som händer då och då, nästan helt synkroniserat, som för mig är så väldigt viktigt.
Det som nog är en av de största anledningarna någonsin till varför jag går vidare i samma strävan med samma hopp och tro alltid.

Det är om ER.

All värme och all stöd och support som finns hos människor. Människor som verkligen vill visa.
Människor som kämpar och delar.

Ska dra upp några av de mest utstickande lite anonymt;

Den första är en person som är en ganska stor del av mitt liv.
Det är en stor dag för henne idag. För mig med.
Det är idag ett halvår sedan vi satt på en sängkant och pratade.
Pratade mycket, mycket och viktigt.
Det har nu hållit henne från ett självskadebeteende hon haft så väldigt länge, i sex hela månader.

Den andra är en lite nyare god vän till mig.
Hon lever i något jag förstår, men i något som är totalt annorlunda från vad jag förstår ändå.
Ensamhet. Bland människor.
Men hon kämpar vidare nu och det är jag så tacksam till.

Den tredje är en som är tvärt emot det jag och min andra vän pratade om -- När vi pratade om att folk delar med sig av ingående problem och historier till folk som egentligen är helt främmande för dem, av en anledning vi inte förstår i grunden.
Han öppnar inte upp sig för nästan någon, men fann en människa bakom det han först såg på som en ikon.

Den fjärde är en som valde att ta en chansning i sin misär, lyssnade på råden hon fick och sedan såg allt ur ett nytt perspektiv, kort och gott.

Alla dessa och fler har gett mig en innerlig värme. En brinnande känsla av kärlek in i hela min själ.
En helt annorlunda form av kärlek jag vet finns i livet.
- Ibland känns det jävligt jobbigt att få ta del av _många_ människors problematik och historier..
Speciellt när man känner att man inte kan räcka till alla gånger.
Men vet ni?
Den tacksamhet man får tillbaka. När man känner och får verkligen höra hur man kunnat hjälpa till.
DET är definitivt något av det vackraste jag vet bland allt man kallar mänsklighet.

Det är vad de gjort. Berättat för mig att lilla jag lyckats bidra till deras liv, alla inom en så kort tid nu.

Att få höra utförligt att man förgyllt för någon man tycker om, lite som massor, mer som miljoner.. Det kvittar. Världen har fått bli lite ljusare och det sprids som ringar på vatten. (Bästa uttrycket jag vet typ för övrigt.)


Antar att det är det jag vill komma fram till.

För alla som kämpat, kämpar och kämpar vidare. För alla er med eller utan stöd.
Det finns en tid då allt ges tillbaka.

"If I have felt that depressed, I now know what true happiness is."
- Egentligen är det felciterat, jag vet, om ni ens hade en aning om vad jag egentligen ville citera..
Men det här ger poängen en bättre chans.

Inte skulle man väl ana, men jag minns själv när det gick upp för mig.
South Park - Av alla ställen, var det som fick mig att inse en så viktig sak för mig i livet.
Ur allt som är förjävligt växer det vackraste ut.
Känner du till en riktig sorg, kan du lättare uppskatta och känna en riktig lycka och kärlek.
- Så håll ut, kravla igenom det och du kommer gå vidare med så mycket mer i bagaget.

DÄRFÖR, tål jag att världen är som den är.
För hade det inte funnits problem, hade vi aldrig uppskattat lösningar och/eller stöd.


Kommer nog för evigt tjata på om hur jag tycker om att uppskatta allt fint i livet.
Men ser man förbi det så glömmer man hur mycket av det som faktiskt finns.


Och med den enorma novellen skriven så ska jag nu gå och återfå lite förlorad sömn!