Livet är då verkligen inte lätt alla gånger

Nu har allt gått bra för länge, uppenbarligen.
Då måste ju givetvis något hända som kan riskera att slänga av en från hästen, så att säga.


Får höra relativt ofta hur folk önskar de kunde se saker så som jag ser dem.
Kunna tänka logiskt och vara stark nog att följa det.

Oftast är det vad som håller mig positiv och uppe, det här "försvaret" som byggts upp.
Filtren som tar bort allt det onda. Som säger att sår som inte finns behöver inte läkas.
Sorg är något irrelevant.
Ilska är något som bara slår en själv.
Att bli upprörd är onödigt känslospridande.

Oftast finner jag faktiskt problem som komplett onödiga, då man i princip alltid egentligen skapar problemen för sig själv.
- Låter dumt, eller hur?
Inte om man tänker längre.

Men nåja - Så om jag har ett problem, då tänker jag på vad som är grunden till problemet och vad jag ska göra åt det. Ungefär då brukar jag komma fram till att om jag struntar i det och lever vidare så försvinner det, för så funkar det bra nästan alltid, faktiskt!

Ingenting ska väl för fasiken hindra mig från att leva bra bara för att någon lustigkurre försökt penetrera in dumma idéer i min skalle?? Eller än mindre att JAG har gett mig själv konstiga idéer eller att JAG bryr mig utan vettiga anledningar.
Inte fan bryr väl jag mig egentligen ifall någon tycker att jag ser ut som en mörbultad noshörning med böldpest?! Mår jag bra av det så är det väl så jag får se ut!

Så till vida - får ni gärna försöka er på att adoptera det tankesättet.
Tankesättet om att ingenting som egentligen inte berör mitt välmående ska behöva vara ett problem.
För jag bestämmer egentligen själv hur positiv och glad jag vill vara.
Det hjälper liksom inte att bara tänka "Ja, jag borde vara glad, men jag är inte glad.
Jag borde göra något, men jag orkar inte."
Man får liksom ta aktion och fullfölja det med.
"Ja, jag brukar må bättre av en kopp te/kaffe och kolla på någon hjärndödande serie som kan distrahera mig. Jag brukar må bättre av att ringa en god vän och tramsa lite.
Jag brukar må bra av att låta mig le och uppskatta livet!"
- Förr brukade jag strunta i det för "Jag mår dåligt. Jag orkar inte."
MOTIVERANDE, eller hur??
Nä. Vill man inte må bra så gör man inte det, tror jag.
Man mår dåligt av att må dåligt och det är en ond cirkel.
Bryter man den och låter sig må bra och faktiskt kämpar för det så går det!
Ibland får man hjälp, oväntad som ombedd, men det är extra kul då med ju!


MEN, för sjutton..
Jag känner EN person till som är som jag när det kommer till denna punkten.
Jag känner EN person som är på gränsen till hur jag är.

Den ena, är nog tyvärr orsaken att jag är som jag är.
Vi trycker ned våra känslor, även när vi behöver använda oss av dem, helt enkelt för att vi inte känner att vi har ork till mer bekymmer och besvärliga känslor, så vi låter oss inte ge vika åt dem.
Det blir ett jävla problem, när roten till vad jag nu har gett mig för problem är just det..
För att lösa det måste jag visa att jag faktiskt inte har det så jävla bra alltid.
För jag kan inte få hjälp om jag inte har ett problem.
Jag har ju ett problem, jag söker hjälp, men något där emellan saknas.
En länk till vad problemet är?
Söker ingen hjälp här, så oroa er inte över att behöva lägga någon "Du kan prata med mig"-kommentar. För jag vet faktiskt inte.. Jag uppskattar verkligen hur många som verkar bry sig om mig, men detta är något bara jag kan lösa med en specifik annan person, som just nu är den jag är, någonstans långt inuti i mig, riktigt jävla frustrerad över.

Den andra personen, den personen..
Det är någon jag bryr mig om ofattbart mycket.
En av de få som kan få mig att känna smärre okontrollerade känslor, av många anledningar.
Jag fruktar, och det är en känsla jag tillåtit mig att känna, att denna person kommer gå i samma dike som jag. Kommer bygga upp samma spärrar och murar för att skydda sig, men egentligen överbelasta sitt redan tunga psyke.
Se, jag vet människan i fråga kan bli okontrollerad och sprängas emotionellt när det gått för långt, sen laddas det om och saker blir stabila igen.
Det är bra att kunna få ur sig sånt som trycker, det har jag fått lära mig nu efter lång tid av förnekelse.
Hände mig några gånger, dock så kort.. Men det känns bra, när man fått drälla ur sig sina överflödiga känslor som ett brutalt barn och sedan känna att man kan sätta fötterna på marken igen, i ett nytt lugn man skapat.

Jag känner hur jag vill ha ett utlopp, så jag väljer att i alla fall få ur mig en del i den här enorma texten..
Kanske kan det också hjälpa någon. Annars hade jag nog inte delat med mig av detta.
- För jag tror på att lärdom är en skönhet som ofta kan finnas ur mörkare stunder.
Kan man ta del av andras lärdom utöver sin egen, kan man också uppskatta fler saker i livet.


Lite som en balansgång alltihopa. Man går framåt hela tiden, och man får göra sitt bästa får att hitta sin balanspunkt på vägen!
_________

Vill tacka för att ni stöttar min blogg i övrigt med, tror inte många förstår hur mycket jag kan få ur mig av att få ha min stund åt att skriva ned dagens tankar, händelser, åsikter, idéer och frågor. Även påminna mig om humor och fina personer. Saker jag mår bra av.
Sen bemötas av andra individer som tar del i det och delar med sig tillbaka titt som tätt.

Så.. Ja.
Det känns bättre nu faktiskt.
Ibland finns det så mycket som vill ur en. Då är det bra att använda sig av färdigheter som livet gett en för att lätta lite på själen!

Nu ska jag kolla klart Mushi-Shi, för den var tydligen bara 26 avsnitt. Bu!!

Har ni någon BRA serie att rekommendera, om ni nu tagit er såhär långt i inlägget, heh..?
Skriv gärna vad den handlar om!

Tycker om att koppla av med mysiga serier!

Kram på er. <3