45. Make Total Destroy.

Har nog egentligen ingen konkret anledning till att jag bestämde mig för att skriva här igen, men var ju ett tag sen, so why not, egentligen. Vet inte hur uppdaterade folk är, eller hur mycket folk bryr sig över huvud taget, men tänkte väl berätta att jag nu är arbetslös. Tagit sommarlov typ. Vantrivdes så otroligt på Max så jag sa upp mig, har sparat ihop en del pengar så att jag klarar mig utan jobb nu fram till jag, förhoppningsvis, drar till Karlshamn till hösten och studerar.

Vill det mer än någonting annat. Finns liksom inte att jag inte kommer in där. Vet helt ärligt inte vad jag gör då, jag orkar verkligen inte gå och jobba ett år till. Med risk för att låta galet egocentrisk så konstaterar jag att ett vanligt svenssonjobb inte är något för mig. På något vis attraheras jag inte alls längre av tanken på ett "vanligt svenssonliv", eller hur man nu ska uttrycka det. Hitta ett dugligt jobb, jobba där livet ut, skaffa familj, hus, barn och hela alltet. Inte för att jag tror att jag aldrig kommer skaffa barn eller så, men just nu så känner jag att jag aldrig kommer vara "helt" lycklig med att leva ett liv som jag liksom bara tycker "duger". Inget mer. Ett jobb som "duger" och har duglig lön, dugligt hus, dugligt liv. Jag kanske är rätt ensam om att känna så, men så är det. Vet med mig att jag kommer kämpa stenhårt tills jag antingen når mina mål i livet eller dör.

För det lite en nackdel med mig, har jag kommit på. Just nu bygger jag i stort sett all min lycka av en idé om att jag kommer bli något, få ett riktigt bra liv med massa bra saker och liksom bli det jag vill. Utan mina mål hade jag varit helt_jävla_tom. För jag vet ju vad jag vill bli. Vill vara musiker, i någon form. Inte det lättaste att bli, egentligen. Hade stortrivts i att typ arbeta på ett spelföretag och komposera spelmusik. Eller bli en grym gitarrist. Eller spela i band.

Lol, låter som värsta tonårsdrömmen, och det är det egentligen, men det finns nog inte så mycket annat att glädjas åt just nu. Låter kanske helt superemo och en smutta patetiskt, men antalet glädjeämnen jag har i mitt liv är inte svåra att räkna. Känner mig ensam, ingen flickvän, föräldrarna är nyskilda, känns inte som min pappa riktigt bryr sig om mig, jag kan typ inte skriva musik längre (inte för jag någonsin ansett mig vara en bra musiker, but still) som länge varit ett sätt att kanalisera mina känslor in i någonting. Få ut mina känslor på något vis typ.

Kommer ihåg 2009 när min farfar dog. Var helt förtvivlad, var ungefär första nära personen som dött för mig i hela mitt liv (har nog haft tur på det sättet), visste inte hur jag skulle hantera det. Skrev ihop en hel låt direkt när jag kom hem. Låste in mig på mitt rum och försvann in i min egen värld. Den blev väl sådär, men det var en väldigt skön känsla, på något sätt fick jag liksom ut det. Lite av det i alla fall. Antar alla har sitt sätt att få ut saker sådär på, antingen om det är genom typ träning, att måla/rita eller något annat. Och jag tycker synd om alla som inte hittar "sin grej" att göra det på, verkligen.

Sitter här i alla fall och har lanat non stop i tre dygn (med paus för sömn osv, var även ute i fredags) från fredag till måndag idag. Det är också fint, för där försvinner man också lite in i sin egen värld där allting är bra för en kort stund, innan verkligheten hinner ikapp en. Antar väl knepet är att göra verkligheten till en lika behaglig värld som "sin" värld.

Och fyfan vad jag känner att jag flummar runt nu, men ni get the picture typ. Så nu känner ni mig lite bättre. Vet inte vad jag ska tycka om det, brukar vara allmänt rädd för att öppna upp mig såhär, eller ens låta personer komma nära. Man blir så förbannat sårbar då, och man tycker ju att man lär sig efter sina misstag, men det gör lika ont varenda gång man blir sviken/sårad. (Låter superemo, men i alla fall). Får väl se om jag raderar inlägget efter ett tag, men just nu känns det som en bra idé att posta, på något vis.

Vill för övrigt säga att ni är guld värda ifall ni pallat läsa såhär långt, och vill säga förlåt för känns ibland som jag beter mig som ett svin emot vissa vänner. Har den här konstiga känslan av att samtidigt som jag suger på att höra av mig så suger alla andra på att höra av sig samtidigt. När folk liksom inte gör det, eller liksom pratar med en frivilligt får man ju alltid automatiskt känslan av att dom inte vill ha med en att göra. Skulle vara intressant att se hur många som egentligen tycker så, eller om jag bara inbillar mig eller hur det står till. Hade varit så fint i så många situationer att vara allvetande alltså.

...i alla fall. Hade egentligen bara tänkt länka en låt, blev lite mer, i alla fall. Ge den ett par lyssningar, jag tyckte inte om den så mycket första gången jag hörde den, men nu kan jag inte sluta lyssna;