Förlåt...

Ödet är den väg jag går på,
en vit väg mitt ute i tomma intet.

Rädd för den mörka tomheten som sluter sig om mig,
samtidigt som mitt liv går vidare så kan jag inte glömma.

Vad som hände den där ödestiga dagen,
dagen då jag blev helt ensam i mitt liv,
utan möjligheten att ha någon nära.

Min framtid är det som omsluter mig,
och hur mycket jag ändrar på mig ändras inte min framtid,
min omgivning blir bara sämre,
allt mörkare och mörkare.

Aldrig mer har jag kunnat titta tillbaka på mitt liv,
för att smärtan kommer bli för stor.

Ditt blod rann,
och inget kunde jag göra.

Ditt hjärta stannade,
vad skulle jag göra?

Chockad,
lamslagen,
och krossad stod jag brevid din,
nyligen mördade kropp,
utan att röra ett finger,
utan att göra en min.

Finns inte en dag då jag ångrar vad jag gjort,
finns inte en dag då jag inte vill få det ogjort.

Förlåt mig ej jag förtjänar det inte,
för att jag kramade om avtryckaren,
bara för att själv få leva,
hoppas du har det bra,
bra i din vila,
bra i himmelen.

Förlåt mamma RIP...