Jag lever

Äntligen kan jag säga att jag lever igen, de senaste åren har det känts som att jag har varit en levade död -isch sak.. Jag har mått så dåligt att jag bara stängt av inombords, jag har varit död innuti. Men nu börjar jag sakta vakna till liv, jag kan blicka framåt och inte bara se mig själv dö om och om igen. Det tog ett par år och jag klarade mig knappt men nu är jag typ 'back on track'! Hoppas att detta fortsätter och jag inte faller in i mig själv igen, jag har fortfarande kvar en del vanor, men jag försöker komma ifrån dom.
Har även börjat gymnasiet, musiklinjen om någon bryr sig.. (inte för att jag ens tror att någon kmr att läsa detta men ändå). Det är jätte kul och det är nästan allt jag drömt om. Nu känner jag mig inte lika ensam, i denna klassen finns det fler som är som jag, i min förra var alla så glada och positiva.. Typ snobbiga Svenssons, men nu finns sånna som man kan se har haft det tufft, det gör att jag för första gången känner att jag hör hemma någonstans, även om jag kanske inte umgås så mycket med dom (dels för att jag typ ser upp till dom för att jag är inte van att det finns fler som bryter Svensson-mönstret och dels för att jag är blyg och känner mig som värsta missfostret eftersom att jag knappt vågar snacka med dom...).
Hoppas jag inte tråkat ihjäl er med mina ord nu..
Men ska försöka börja skriva av mig, om sånnt jag inte kan säga till någon, här igen!