...

Att en sådan sak som vardagen kan få hela ens värld att stå upp och ner. Jag har varit där när man inte vet om morgondagen skall komma. Jag vet hur det känns när man stirrar sig blind in i vardagen och inte vet hur man skall hitta ut ur träsket med olika ting som tynger ens axlar, vanliga saker som hur man skall få månadens ekonomi att gå ihop, när man vill göra så mycket mer men inte kan. Att arbeta för slavlöner och bli tvingad att se glad ut i alla fall för att få så mycket som en brödsmula att överleva dagen med.
Det gör mig ont att se när en nära vän är där och tappar tron mer och mer på livet och över att kunna klara av att vakna nästkommande dag. Jag vet om att inför hans ögon så ser jag på det hela för lättsamt för han var inte med mig när jag gick in i väggen utan kom in i mitt liv när det värsta var över och har på det viset inte sett mina fall.
Därför är det väl förståeligt att han inte kan ta mina förslag som lösningar på problemen utan ser det som för simpla lösningar på sådana komplexa problem. Det är lätt att från andra sidan staketet stå och heja på den som springer genom helvetes loppet. Att vara där är en helt annan bild av verkligheten.
Jag älskar mina vänner och det finns inte mycket jag skulle vägra dem. Jag har sådan lust att be honom att släppa på allt vad verklighet heter, bo hos mig tills det att han kommit på fötter igen. Han skulle dock se det som en svaghet hos sig själv att ta hjälp av andra så det kommer inte på fråga.
Jag är dessutom rädd att det skall urarta sig helt, att han släpper taget om allt och väljer att ta det sista steget då han inte ser någon mening med det hela.

Jag känner enbart vanmakten, för att inget kunna göra, skölja över mig.
Enbart stå vid sidan av som en åskådare.