CodeSinners blogg

Detta händer alldeles för ofta:
(Ute på stan och minding your own damn stuffs)
*Plötsligt dyker det upp en skit snygg person och man tittar bort för att stå emot ljuset*
*När man väl har modet att kolla igen så upptäcker man att personen inte alls var snygg och man börjar genast att undvika ögonkontakt*

Händer detta bara mig? :/

Phew... Att man kan bli så trött efter jobbet varje dag. :/
Det är ju nästan lite "jobbigt" ;D

Okej nog med min dåliga humor!
Vad jag skulle behöva nu när jag väl kommer hem (pendlar 1.5 timme enkelriktat varje dag) är en god middag, mys med en film framför Tv:n med hjärtat mitt, dusch med lite sällskap, sno hennes handduk, brottas lite smått och sedan avsluta kvällen med en god sömn. ^^

Fast nu har jag varken någon middag färdig, rolig film att chilla framför eller en flickvän för den delen. ;D
Inget fel med att vara singel, men det hade inte varit dumt att ha någon. :3

Det kommer nog någon igen så småningom. ^^

Alltså vart tar tiden vägen? Förr när man gick i skolan så bet man sig alltid i läppen varje gång man visste attjag halva veckan hadde gått.
Men nu är det helt tvärtom! :o


Gjorde värsta tabben för några dagar sedan när jag beställde linser.. Råkar nämligen beställa tok för svag styrka, vilket gjorde att det kändes as wierd när man tog på dem. Man är ju nämligen så kan vid att man av se bra när man väl har linser på sig men det var lixom ingen skillnad alls! :(
Det var då man märkte att man hade beställt fel xD
Returrätt är redan bruten så där försvann 5 pizzor till nada :/
Får använda dem som "läslinser" xD

Något som slog mig efter att bra tag...
Jag kan inte öppna upp mig för någon kärleksfullt längre. ?
Jag vet inte hur man gör, vet inte hur det känns att vara "förälskad/in love" med någon.. en känsla som man hade i överflöd för länge sedan men nu en minne blott..
Kanske har man känt en hint av att man kanske börjar gilla någon. Men jag har varit med om tok för mycket besvikelse av både det ena och det andra... Jag må ibland visa att jag är glad och så när man är med någon. Men man är så inne i sin falskhet att man bara väller ut dig massa tomma ord.
Det är en hemsk känsla... Jag tror nog att omdet är någon jag kommer att hålla för. Så är det nog någon som kan förstå hur man mår..

Om du var tsm med ditt livs kärleki många många år men inte lyckats få ett enda barn eftersom en av er lider av en sällsynt sjukdom som gör detta omöjligt.

Då är frågan.. Hade ni fortsatt leva tsm som vanligt eller vad hade du gjort?

Hade det varit jag som hade haft sjukdommen så skulle jag ha frågat min bästa polare ifall han kan kunde ställa upp som en donator. Inte sex för fan utan provrörsbefruktning. Har lixom känt honom i snart 15 år och hade jag varit tvungen att ha någon form av barn så hade det varit en av honoms i kombination med min fru.

Kommer ihåg första gången jag skrev en blogg..
Det var 10 år sedan mitt första inlägg gjordes och jag tyckte det var super töntigt. Varför fick jag ens för mig att göra det då om det nu var något så "töntigt"!?

Det var mitt ex som fick mig göra det för att vara helt ärlig.. Och självklart stretade jag emot och höll i med att inte göra det. Men när jag såg henne skriva blogginlägg efter blogginlägg, fick läsa hennes tankar om vad hon gillade och avskydde, älskade och hatade. Saker som man aldrig snackar om för att det är bara tankar.
Nu tänker du säkert att jag saknar henne, men det gör jag inte. Det jag saknar är att ha en sådan connnection med någon att man saknar det där som får en att minnas en. Eller hur ska man förklara det..
Vet inte vad det kan vara men har det va gjort är att det har skapat ett hål i själen.
Jag vet inte ens vad kärlek är längre. Det enda jag känner är att jag vill känna mig betydelsefull för någon. Jag vill ha någon att kämpa för, att skriva till varje dag, aplaneratt överraskningar, att finnas till när det känns som svårast och att vara den som får dagarna att kännas korta...

Tror nog ni har märkt det på ett antal profiler.
Det finns tre rätt vanliga kategorier som man kan granska fram för att tolka dessa knasbollar.

1. Så mycket hat för allt du kan tänka dig.
2. Mycket krav på hur du ska vara och inte vara.
3. Ett överflöde med "don't talk to me cus you are dead to me"- attityd.

1.
Detta brukar vara den vanligast formen av hatprofiler. Dessa nissar och töser känner sig inte hemma i samhället. Den största orsakerna brukar vara orättvisor i skolor, har svårt att lita på människor, får aldrig jobbet man vill ha och/eller känner sig sviken av samhället rent generellt.

Vem passar in bäst med att prata med sådan person? Någon som delar samma intresse och frustration förstås. Det är nästan lönlöst att försöka prata med en sådan person och få ut något annat än konstant gnällande på systemen.

Det är inget fel att känna såhär för vem har inte haft det jobbigt i livet?

2.
Stor varning här!
I have been there so don't do it.

Den här personen har ett extremt svårt självförtroende. Det kan ha varit efter en svår separation från sin partner eller nära vän. Och vill då h någon som de kan kontrollera. Även om personen i sig inte vill eller förstår att hen gör fel, så blir det största offret sig själv. Du kan prata med personen, absolut, men gå inte djupare än vanlig vänskap för då kommer du att gräva din egna känslo grav.

3.
Som det låter, oftast är detta något som dyker upp på "vackra" människors profiler. Dem vet att de ser bra ut och kan slänga ur sig precis hur mycket otrevligheter och ändå få ragg. Fast 90% av fallen är bara för att få extra uppmärksamhet. Fast ser du själv bra ut och snackar med personen. Då finns chansen att ni ses, men kommer du vara den enda som hen träffar..


P.s
Detta är bara hur jag tolkar från dessa profiler av ren erfarenhet och har ingen som helst koppling till någon av era EC-profiler eftersom jag är ny här.

Varför tror alla förutom dem som kan koda är skitsmarta? Bara för att man sitter och löser komplicerade algoritmer, strukturformer, datahantering, logiska funktioner m.m. Så betyder det inte att man är smart! Blir så trött på folk som spänner sig ändå från tårna för att inte låta dum. Vad blir resultatet? Tystnad! Inget sägs! Piss tråkigt så lägg av och bara flumma loss lite.

Vi som kodare är i majoriteten knäppa och älskar folk som kan bryta samhällsnormer.

Jag känner mig faktiskt dum hela tiden om jag ska vara ärlig. Jag kan inget om sporter, bilar, kläder, vad som är inne ellervad som är ute, vilka kändisar som lever eller är döda.. Jag suger på namn. Men är otroligt bra på att lösa saker.

Jag ville inte vara här, jag ville inte flytta från mitt kära Skåneland.. Allt är så sjukt stressande här uppe, lixom första fett löjliga stressmoment märker man på varje tåg man åker i;
Man kan förstå att man vill ha en plats på tåget och börjar smått gnugga kroppen mot närmsta person för att komma fram. Men när man ska gå av? Hallå varför stå upp när man inte ens är framme om 5 minuter!? Skrattar smått inombords varje gång.

Jag älskar mitt nya jobb, dem är alla trevliga förutom en viss VD i företaget. Förlåt men varför tror alla översittare att dem vet allt och tror att det man gör är bara att trycka på några knappar? Även om man försöker förklara, och av ren skrytsamhet så är min pedagogik av högsta klass, så är et helt omöjligt att förklara för en vägg med öronproppar och megafon som sprutar massa bullshit.

Ensamheten kryper närmare för var dag.. Att umgås på jobb/skola är inte samma sak som att kunna umgås på fritid.

Det är sant som man brukar se..
När ett förhållande tar slut, då bryter gråten och förtvivlan ut. Det är aldrig roligt att känna en bit av sig själv försvinna.

Jag avskyr det, men samtidigt välkomnar jag det..

Att känna ett sådant hat/besvikelse, att bli deprimerad, få ens energi sippra ut mellan sanden och det enda du känner för att göra är att skricka!

Men till vilken nytta... Dagen du minns kommer aldrig bli som förrut. Minnen, ångesten och den oändlighet du spenderat för att hitta fel och som får en att känna sig värdelös.

Det brister... ingen verkar förstå dig, du vill att folk ska förstå men det finns inte ord nog för att förklara.
Hur mycket man än försöker, ju mer känner man sig ensam.

Vart ska ens energi ta vägen som du hade reserverat för någon annan...