Stilltje

Och dina ord skar genom mig som ett skrik, det kändes som en spik rakt i hjärtat, ett svärd rakt genom själen, en kniv rakt i magen.
Du lät mig inte svälja tabletterna. Nu ligger de där utanför, mosiga och vita på marken vid min fimpburk. Jag försökte skära upp min handled, men du stoppade även det. Blodet droppade och sen var det klart.
Varför måste jag leva om jag bara lider? Vart vill du komma?
Jag vet vad jag vill, men jag vet inte vad du vill, och jag vet inte ens om du själv vet det, men just nu verkar det som att du inte väljer mig. Jag gör mitt bästa och jag gör det för dig, men ändå är jag inte lika bra som henne.

Jag kan inte leva så här. Jag måste bort. Jag måste upphöra existera. Jag klarar det inte.