Jag vill inte vara rädd

Det är så svårt, och så motigt, och visst blir det väl svårare när man träffar någon man gillar. Man känner sig så liten och värdelös och man vet att i dennes ögon är man inte lika bra som denne är i mina ögon.

Det var okej. Han tog av mig mina strumpor och kavlade upp mina tights och smekte försiktigt mina sargade ben och gav mig en lätt fotmassage. Han konstaterade att det inte var bra men det var okej.
Vi sov bredvid varandra, utan att känna oss tvungna till samlag, för det var okej. Och jag är livrädd för det.

Senast jag hade sex blev jag tvingad till det. Varje gång jag hamnar i en sån situation nu blir jag livrädd. Panik. Post-traumatiskt-stress-syndrom. Men det var okej.

För det är så mycket mer ärr än de som syns. Det han drev mig till. Mitt inre, mig själv, jaget, det är alldeles sönderhackat, och jag är livrädd för att det ska fortsätta. Att jag ska bli bränd igen. Att jag ska bli driven till att ta till kniven igen, att jag ska fimpa på mig själv igen, att jag ska försöka ta livet av mig igen.
Jag är så rädd för att han ska komma tillbaka och röra om, men samtidigt inte. Jag vet inte riktigt, för jag har ju träffat någon jag gillar, men jag vågar inte riktigt gilla honom, för jag vågar inte bli bränd igen. Jag vågar verkligen inte. Men det var okej, och det blir totalt kaos i mitt huvud. Han var inte bara ute efter ett knull, vi sov ju och höll om varandra. Det var okej.

Jag är livrädd.