Delirium

Jag kan inte förstå vad det är som gör att du måste rikta allt ditt hat mot mig.
Jag vill bara att allt ska kännas neutralt.
Du påstår att jag har skadat henne, men det var inte jag som skrattade åt henne när hon skulle ta livet av sig, det var ju hon, och hon. Men det är okej. Allt de gör är justifierat. Det är okej att hata mig.
Du gör mig bara osäker och jag vill bara skära och skära och skära tills det inte finns något kvar.
Jag vill inte ha det så här. Jag orkar inte ha det så här.

Någon av oss måste bort och jag vet vem det blir.

Jag blandade fascinationerna igår, och det blev visst för mycket. Jag låg med ansiktet i en riktigt smutsig toalett och bara kräktes och kräktes, och såklart kunde jag inte låta bli att tänka på dig. Hur du skulle se ner på mig om du visste. Hur du skulle vända mig ryggen till direkt. Vilket du redan har gjort för länge sen, men ändå.
Jag varvade de två, och de tyckte inte om varandra. En var tvungen att försvinna. När jag spytt i en timme blev det bra igen. Men jag kunde inte sluta skämmas. Jag kände mig så naken och dum. Och jag visste att alla såg ner på mig.

Jag måste bort.