The devil's plaything

Det känns som att jag ska dö. Jag förlorar allt jag älskar, jag duger inte. Det känns som ett slag i magen nu. Dagen då min våldsamma ex-pojkvän flyttade ut var hård. Inte för att saken i sig var jobbig, utan för att jag älskade det jävla aset. Och nu slapp än en gång någon jag tyckte väldigt mycket om iväg. Jag måste ha väldigt hala händer. Eller nåt.

Jag ville ha allt med min ex-pojkvän. Jag ville förlova mig, kanske till och med ingå i något slags äckligt klyschigt äktenskap, bara för att jag älskade honom så mycket, ja, allt det och lite till. Jag ville genomlida hela jävla livet med honom. Och när jag äntligen kände att jag kunde släppa det så går det åt helvete igen.
Jag måste vara dömd till att leva ensam alltså. Det är fel på mig. Går i celibat och kedjerökande nu. Kan knappt andas. Har panik. Aldrig mer.
Jag ser hur han ligger i famnen på en äcklig jobbig blondin som jag hatar mer än livet själv, och hur min underbara tjej har samma tankebanor som jag hade här. Han är lycklig, och jag är övertygad om att hon också kommer att bli det.

Men här sitter jag ensam kvar, like the devil's plaything. Seriöst. Det är den vackraste låtjäveln jag vet.

Backworld - The devil's plaything

Neofolk is my henvän.