och en tusendels sekund tänkte jag på kaoset & våldet

Jag lever på riskakor, kaffe och vin och falska förhoppningar. Men riskakorna är slut och kaffet snart också. Förhoppningarna är falska och det vet jag om.
Jag lever i en lådvinsnostalgi, försöker vrida rätt på saker som är fel, men det blir bara ännu mer fel. Saknar saker som jag inte borde sakna, skär djupare än vad jag borde skära, dricker mer än jag borde dricka. Saker som jag inte borde.

"Och så blev jag sjuk, jag blev den skuggan du ser nu"

Du är ånga, jag är luft. Jag fattar inte. Inte alls. Det blir inte bättre. Det borde vara det. Allting har förändrats, men jag känner likadant. Obehag. Sveda. Min arm ser åt helvete förjävlig ut. Benen slutar inte blöda. Smart att antidepressiva är blodförtunnande när man ger dem åt självskadande horbarn som jag.

Jag orkar inte äta längre, orkar knappt upp ur sängen, orkar knappt starta datorn för att kolla på film i sänghelvetet, orkar inte tvätta mig, orkar inte sminka mig. Ingenting. Jag bara tynar bort. Jag orkar inte hålla masken längre. Försöker gå all in på vissa plan, men det funkar inte. Jag får dö med ouppklarade saker. Jag når bara inte hela vägen fram.

Min mamma säger åt mig att läsa om jag ändå inte orkar med annat. Men min koncentrationsförmåga suger. Jag kan inte läsa. Måste läsa samma ord tusen gånger för att det ska gå in. Kan knappt skriva detta. Jag vet inte vad jag pratar om. Vad som ens händer. Vem jag är och vart jag är på väg. Frågetecken. Så många jävla frågetecken.
Vill vrida mig ut och in, bli både blind och döv, vill inte kunna skilja på dröm och verklighet.

Jag förlorar ett krig. Kanske till och med två. Står bara här helt jävla ensam, känner ingenting längre. Inte smärtan, inte tillhörigheten, är bara död.

Död och inte levande.