krossad.

Jag känner mig så krossad.
jag hoppas varje gång jag är ute på krogen att jag ska få träffa honom, men nej det gör jag ju självklart inte.
Jag har sån ångest över allt, känns som att allt bara går neråt.
Hemma är det skit jobbigt, för er som inte vet så är min låtsats pappa sjuk i cancer, och det verkar inte som att det blir bättre för den har spridit sig till lungorna och hjälper inte dom nya cellgifterna så finns det inget att göra, och det är jävligt jobbigt hemma, visst jag och min låtsats pappa har inte kommit bra överens någon gång men ingen förtjänar att få cancer.
bröt ihop i bilen när jag och mamma åkte till skåne på grund av det.
och att gå och vara kär i honom( inte min låtsatas pappa då) tar så hårt på psyket.
känns som att den ända andledningen till varför jag drar till james är att få träffa honom, visst jag vill ju träffa annat folk, men varje gång jag har varit där och han inte varit där så får jag ångest efteråt för jag hade kunnat göra något annat istället för att sitta där och vänta som en idiot.
jag vill fan inte mer, jag vill inte vara kär, det är det jobbigaste som finns.
jag är så krossad, så jävla skadad i psyket så jag vet inte vad jag ska ta mig till längre.
jag vill prata ut med någon men jag känner mig bara jobbig då så jag väljer att fejka att jag mår bra.
vad fan ska jag göra?
Jag vill och måste berätta för honom, men av min erfaranhet av det så har det aldrig gått bra när jag väl har berättat.
pallar inte mer.


sen är det även andra saker jag grubblar över, känns som att allt jag gör är fel.
helvete.