melancholy

as i suspected yesterday, så har det här för det mesta bara varit en utdragen måndag. verkar som om alla har en dålig dag idag, including yours truly. känns som om jag blir svagare för var dag på sistone, orkar inte hålla mig själv över ytan så mycket. jag känner mig sjuk, like, emotionally (samtidigt som jag känner att jag kanske håller på att bli sjuk på riktigt, vilket åxå suger). jag vet inte, jag bara såg mig omkring på vägen hem och insåg att gatan jag gick på var helt tom på folk (och då pratar vi vasaparken i innerstan, det är alltid folk där). jag vet inte ens varför jag bara slogs av en tyngd, panik och ångest susade genom huvudet som fåglar. i felt like the only person in the world, and for the first time that thought scared the living shit out of me.

jag vet inte vad som hände, jag hade sett fram emot den här veckan ju. bartenderkurs med klassen ikväll, åka bräda med emil imorgon, träffa madde på torsdag och en helt fri helg ovanpå det... jag skulle ha fullt upp, göra saker, träffa folk, hitta på saker, funderade till och med på att spontant dyka upp på parkouren på onsdag because why the fuck not. now i just feel like im choking on it.

usch.
ill manage though, i always do :/
it's just a little too much