bråk.

hah ja vad ska man säga, bråkat med en av mina bästa vänner, och vet inte om jag är lättad, eller sorgsen över att vi inte pratar längre..
Visst jag saknar alla flummiga saker vi brukade göra, och allt knäppt vi brukade hitta på tillsammans, men har aldrig riktigt känts som jag fått nog med plats i våran "relation" Det har alltid varit på hennes villkor och jag som får rätta mig efter henne, jag som får lyssna på henne och jag som får komma till henne om vi ska hitta på något. något som jag inte haft något emot då jag inte så ofta vill att vänner ska komma in i mitt " hem". Men det sjukaste är att hon faktiskt varit hem till mig ett flertal gånger, och hon skulle inte idag klara av att själv hitta hem till mig, ens med en vägbeskrivning nedskriven... så intressant var det för henne att hälsa på mig...

Jag är alltid den som kommer i andra hand, och nonchalansen har börjat tära på mig allt eftersom. Hon försöker döma mig, och säger bakom orden att jag är en dålig människa för jag säger det jag tycker, och om hon har ingen aning om vad jag har gått igenom, för det mycket mer än hon någonsin kunnat förstå.
Har försökt förklara för henne, och försökt fått henne att förstå, men min ärlighet skrämmer henne och jag får återigen höra " men bella då.. "

Jag har en känsla av att jag kommer bli en starkare människa om hon fortsätter ignorera mig, men en del av mig vill såklart att hon ska inse värdet i våran vänskap. Jag har bett om ursäkt från min del, och erkänt att jag betet mig illa mot henne. det jag gjorde kanske inte var moraliskt rätt, men det är hennes eget fel att hon inte vågar dela med sig om vad hon egentligen tycker till mig.. trots allt kan jag inte läsa tankar..

men vad ska man göra när hon är ens äldste vän och till och med släkting....?

hmm känner att jag överanalyserar situationen lite.. men men, måste ju få utlopp för mina tankar och känslor någonstarns.

Hade för övrigt en sjukt trevlig dag med mina gamla klasskamrater, har verkligen saknat dem!