Köttfärslimpa á la Hailee och Jeremy :)

Jag öppnade dörren och även om jag visste vem som skulle stå där så slog mitt hjärta en volt när Jeremys trygga, varma ögon mötte mina.
”Kom in”, log jag. Han log tillbaka och klev in. Han tog av sig jackan och innan jag hann ta ner en galge åt honom, gjorde han det.
”Vill du att jag ska ta av mig skorna?” frågade han.
”Det blir mindre smutsigt utan skor, men det spelar ingen roll”, svarade jag.
”Då tar jag av skorna”, log han.
”Nej, det … det behövs inte”, sa jag och tog tag i hans arm när han hukade sig ner för att knyta upp sina kängor. ”Titta, jag har på mina. Du måste verkligen inte ta av …”. Orden dog genast ut när han tog tag i min vrist.
”Damen har sagt inga skor”, sa han och knöt upp mina skor, lyfte på mina fötter – en efter en – och tog av mina skor. ”Då åker skorna av”, fortsatte han och tog av sina egna.
Han blinkade åt mig, gick förbi mig och in i hallen. Han vände sig till mig. ”Jaha, så vad vill du göra?”
”Nejnej!” protesterade jag. ”Vi är hemma hos mig – vad vill du göra?”
Han skrattade och kliade sig på hakan.
Sedan skakade han på huvudet, men innan han hann fråga vad jag ville göra så protesterade jag igen. ”Nej!” skrattade jag. ”Gör vad du vill!”
Sedan lös han upp och hans ögon fick den där busiga glimten han alltid fick när han bl.a. kom på något som man egentligen inte borde göra. Ojdå!
”Har du ätit nått?” frågade han.
”Nej”, svarade jag tvekande.
”Då lagar vi mat!”, utropade han triumferande, tog mig i handen och bokstavligen drog med mig ut i köket.
”Jeremy, allt förutom det! Jag är hemsk på matlagning!” ropade jag förskräckt.
”Ta det lugnt, det är inte jag heller”, flinade han och letade efter böcker med recept i.
Jag bara stirrade på honom. ”Och det är bra?”
”Ja, då behöver du inte imponera på mig.”
Jag fnös. ”Imponera på dig? Snälla!”
Han lutade sig framåt en aning. ”Åh, erkänn. Du försöker verkligen imponera på mig”.
Jag skrattade och skakade på huvudet och hoppades att han inte skulle se sanningen bakom leendet.
Han skrattade också bort det och återgick till att leta efter recept. Han hade alltså inte anat att jag faktiskt var attraherad av honom. Eller, i alla fall en aning intresserad … Okej, jag erkänner – attraherad. Mycket!
”Här ska du se”, sa han och öppnade en bok helt på måfå. ”Köttfärslimpa á la Jeremy och Hailee”, log han.
”Du vet väll att man säger ”á la” när personen eller personerna har gjort maträtten själva?” konstaterade jag.
Han kollade fundersamt på mig, sedan lös hans ögon upp av den busiga glimten igen.
”Jamen, dåså!” sa han, stängde boken och slängde in den i skåpet han hittat den i.
Vi stod länge och lagade mat. Och det gick inte bra. Det mesta av köttfärsen blev bränt, locket på pepparburken lossnade så att det vällde ut svartpeppar över köttfärsen, salt fick vi helt plötsligt slut på och riset vi hade istället för potatis eller pasta, som båda också var slut, blev överkokt.
Jeremy slevade upp ris och lade upp en bit köttfärslimpa på våra tallrikar med ett bekymrat uttryck på ansiktet. ”Vi kanske får ringa efter pizza?”
”Nejdå, det går säkert bra ändå”, sa jag, även fast jag inte heller trodde att vi lyckats särskilt bra.
Vi satte oss ner vi bordet men ingen av oss började. Vi tittade på varandra och insåg att ingen skulle vilja börja. Vi skrattade åt vårt misslyckande en stund och jag tog upp min gaffel.
”Ska du seriöst äta det där?” frågade Jeremy, hälften road, hälften förskräckt.
”Kom igen, så illa kan det väll ändå inte vara?” svarade jag och tog en tugga. Jag tuggade en gång och sen tog det stopp. Det nästan brann i munnen av peppar, det smakade inget salt alls, det mesta av köttfärsen var så bränd att den var knaprig, riset hade inget tuggmotstånd alls, utan var bara en stor klump gröt. Jeremy fick ett mycket roat uttryck i ansiktet medan han väntade på min reaktion.
”Det var … okej”, sa jag efter en stund.
Jeremy skrattade. ”Det smakar skit, eller hur?”
”Ja…” nickade jag och höll för munnen.
Det syntes väl att Jeremy hade svårt att inte brista ut i gapskratt.
”Du får spotta ut det om du vill”, sa han.
Först tänkte jag att jag skulle klara det, men nästan direkt flög jag upp från stolen och spottade i komposten.
Då kunde inte Jeremy hålla sig längre och brast ut i skratt.
När jag spottat, fräst och hostat klart tog jag ut ett glas från ett av skåpen och drack ett glas vatten för att skölja bort smaken.
Så snart Jeremy slutat skratta tog han också upp sin gaffel och skyfflade upp mat på den.
”Är du verkligen säkert på att du vill äta det där?” frågade jag och såg frågande på honom.
”Nu blev jag ju nyfiken. Vill se om det verkligen var så hemskt.”
Han stoppade in gaffeln i munnen och tog en tugga. Sen tog det stopp för honom också.
Jag kunde inte hålla mig, utan började skratta direkt när jag såg på hans ansiktsuttryck hur äckligt det var.
”Varsågod”, sa jag och klev undan så han kunde spotta i komposten.
Han höjde ett finger som för att be mig att vänta en stund. Sedan började han tugga väldigt beslutsamt och till sist svalde han maten med en hemsk grimas på ansiktet.
Jag skrattade samtidigt som jag gapade åt honom.
Han log stolt åt mig, men sen brast masken och han grimaserade i ren avsky. Han, liksom jag, sköt upp från stolen, tog mitt glas, fyllde det till kanten med vatten och drack upp allt snabbare än en svamp hade kunnat suga upp halva den mängden.
Jag vek mig dubbel av skratt och fick så ont i magen att jag inte kunde stå upp.
Efter tre glas andades Jeremy ut och började skratta åt mig där jag låg på golvet och kippade efter luft.
”Vi borde slänga det där. Det kan döda någon”, skrattade han och pekade på maten.
Jag nickade och han hjälpte mig upp.
Efter att vi slängt maten kollade han på klockan. Han rynkade pannan och såg på mig. ”Jag måste åka hem. Det börjar bli sent.”
Jag följde honom till dörren och väntade medan han tog på sig sina skor och sin jacka.
”Tack för idag”, sa han när han var klar. ”Jag hade jättekul.” Han log.
Jag skrattade. ”Jag med.”
Sen stod vi där. Ingen av oss visste riktigt hur vi skulle säga hejdå. Som om ingen av oss ville skiljas åt.
Jag tittade ner i golvet för att dölja min förlägenhet. Jag såg att han rörde sig mot mig då, och kollade upp, men då tittade han bort, som för att också dölja sin förlägenhet.
Det slutade med att Jeremy gick ut genom dörren och vi bara sa ett enkelt ”hejdå”.
När jag skulle stänga dörren kändes det som att något fattades. Jag kunde inte lämna Jeremy sådär. Jag öppnade dörren igen och sprang ut.
”Jeremy!” ropade jag.
Han vände sig om och jag sprang mot honom utan att bry mig om att ta på mig mina skor. Jag slängde armarna om hans överkropp och han svarade genom att lägga armarna om mig. Allt jag kunde tänka på var hans trygga doft, hans lugnande andetag och hans starka armar som jag aldrig ville skulle släppa mig igen. Han strök mig lugnande över håret och viskade att det skulle ordna sig.
När han släppte mig märkte jag att jag hade tårar i ögonen. Jag hoppades innerligt att han inte skulle se det i kvällsmörkret som lagt sig över oss. Han lade sina händer om mitt ansikte och böjde sig ner för att kyssa min panna.
”Vi ses imorgon”, sa han. Jag nickade och han vände sig om för att gå till sin bil.
”God natt”, ropade han och satte sig i sin bil.
Jag vinkade tillbaka och han körde iväg.