sympatier och tröstande ord

En sak som jag har tänkt en del på det senaste är hela den här grejen med att
man förväntas dela med sig om allt som händer i ens liv på sociala medier. Det
har väll bilvit så eftersom man via likes känner sig uppskattad och sedd. Ju mer
dramatiska grejer man delar med sig av ju mer likes får man, aka mer uppmärksamhet.
Men det som jag har tänkt på lite extra är just gällande tragedi och sorg i samband med
likes. Jag känner att jag personligen inte kan lägga ut något när jag sörjer, kommit
till skada eller liknande på sociala medier bara pga att det känns för falskt, för
hej titta på mig jag lider, för hej ge mig uppmärksamhet! Och det jag vill komma fram
till är varför känns det så skämmigt att be om uppmärksamhet? Vi alla söker väll efter
det på ett sätt eller ett annat och varför skulle man inte vilja ha sympatier om något dåligt har hänt?
Typ om man har.. hmmmm.. jag vet inte gjort sig illa kanske..

.. Tål att fundera på men i vilket fall så råkade jag hugga mig själv i benet med en kniv igår.
Trodde faktiskt att jag var vuxen nog att kunna hantera en kniv ordentligt men nej nej. Det gick
väldigt bra som tur är, eller som jag sa till mamma när jag ringde Det är inte jätte illa men det är
lite illa. Plåstrade ihop det, ringde till 1177, fick vänta i evigheter, de sa att jag inte skulle behöva
sy så länge jag kunde få ihop det ordentligt själv, kunde inte få ihop det ordentligt själv, mamma
fick komma och rädda mig. Spännande grejer. Idag är det svullet och gör lite ont men inte så farligt
som förväntat, mest bitter över dumhet och förstörda byxor.

Sympatier och tröstande ord är både uppmuntrat och uppskattat, tack och hej