En liten start om mig.

Här är min story:

Egentligen har jag aldrig varit särskilt road av idrott. Varken att titta på eller att själv utöva. Men en dag hände något överraskande som jag ännu inte riktigt förstår hur det gick till. Det var en dag i grundskolan, i åttan vill jag minnas, som vi alla hade en idrottsdag. Vi sprang och vi hoppade och vi kastade. Jag ställde upp i fem grenar och fick diplom som segrare i fyra av dem och i den femte grenen blev jag bara tvåa. Efteråt sa idrottsläraren »Theo du ska absolut anmäla dig till en förening och börja friidrotta. Du ser ju själv att du har talang«. Pappa hjälpte mig dagen efter att komma med i ÖIS, Örgryte Idrottssällskap.
Med ÖIS tränade och tävlade jag i ungefär två år. Jag hade blivit sprinter. Sprang 60 meter inomhus under vintarna och 100 meter utomhus. Och det visade sig att jag plötsligt blev ganska snabb. Sista året var jag tredjen snabbast i Västra Götaland i min åldersklass. Men så ? Hux flux slutade jag bara, ja lika plötsligt som jag hade börjat. Egentligen har jag aldrig varit särskilt road av idrott.

Några år var jag aktiv i AMF4 och fick då vara med på sommarläger i sjövärnskåren på Känsö, en ö utanför Styrsö och Brännö i Göteborgs skärgård. Detta var som små militärkurser med inriktning på havet. Det var jättekul. Mest av allt fick vi lära oss diciplin. Det hade jag aldrig mött tidigare. Inte i någon skola, varken före eller senare.

Sommaren 2007 var jag med på ett skrivarläger i Hemse på Gotland. Även här fick jag möta en massa nya människor från många delar av landet. Vi arbetade inte bara självständigt, utan fick träning även på att skriva och planera i grupp.

På gymnasiet fick vi börja svetsa, det är nog det roligaste jag gjort. Jag tror jag har lätt för att arbeta med händerna. Det är kul att forma och att teckna.

Mina vänner tycker att jag är kul. Men jag förstår inte varför dom tycker så. Men däremot vet jag att jag har väldigt lätt för nya människor. Jag har lätt för att få kontakt. Har lätt för att tala med och närma mig och därmed också lätt för att få nya kompisar.

I grundskolan och på gymnasiet, i sjövärnskåren och på skrivarkursen har man alltid framhållit värdet av samarbete, att arbeta i grupp, att lösa arbetsuppgifter tillsammans. Det har jag inga problem med. Men ändå tycker jag det finns stor glädje och tillfredställelse i att arbeta på egen hand. Att själv söka vägen och själv hitta lösaningar. Att arbeta med egna händer.