Livet är en hora och jag har inga pengar

Var på krogen innan med syrran, Jocke och Jessica.

En man i rullstol som inte kunde röra sig, rulla stolen själv förutom med fötterna eller knappt prata var där. Han spelade poker och försökte beställa en dricka. Han blev puttad av några snälla människor och någon annan snäll människa frågade om han ville ha hjälp med något. Jag fick sympatiångest och tyckte synd om honom, det gjorde ont i hjärtat att se den stackars hjälplösa, ensamma mannen sitta i sin rullstol inne på Black Pearl och inte kunna göra något alls.
Jag blev så arg på de som kollade snett på dom att jag ville smällt till varenda jävel på käften och be dom öppna ögonen och inse att alla inte är friska människor som kan gå, prata och umgås på samma sätt som dom.

Jag blev ledsen och insåg ännu en gång att livet är en hora, och vissa har slut på pengar.

Förr hade jag bara tittat snett och gått vidare, tänkt "fyfan vilken äcklig och konstig människa", men sen jag träffade min släkting som själv sitter i rullstol med en cp-skada sen födseln, och som inte kan prata, så har jag ändrat synsätt helt och hållet.
Nu tänker jag "Varför ska inte dom få vara friska och ha lika roligt som vi andra?".
Det är så orättvist och jag kan inte göra ett skit åt det.

Jag tittar iallafall inte snett längre, utan ler mot personen för att visa att dom är värda precis lika mycket som en "vanlig" person, och ber dom om, eller visar något tecken på att dom vill ha hjälp, så hjälper jag.