Drink up, so we can Finally die.

Det finns stunder då jag inser hur jag egentligen mår.
Det händer inte ofta, men ibland orkar jag bara inte dölja det, ibland vill jag bara ge upp, men samtidigt så vet jag inte om jag vill leva eller dö, det borde finnas nånting mellan dom, men såklart så finns inte det, inte vad jag vet iallafall. Tänk att ständigt leva i ett mörker, ha musik som sitt enda sällskap, att inte behöva oroa sig för nånting. Låter så jävla frestande.
Jag önskar att jag kunde vara social, önskar att jag hade folk runt mig som älskade mig och ständigt ville vara i min närhet, But then again, när får jag som jag vill?
Jag har börjat tro att jag inte kan känna längre, att jag inte har några känslor kvar. Det är som att hela jag är tom. Jag skrattar inte när jag är glad, jag gråter inte när jag är ledsen, jag bryr mig inte om människor längre.. Jag har blivit otrevlig, jag har förändrats så mycket och det är sorgligt när man tänker på det, för jag vet att det kommer sluta med att jag verkligen är hatad av allt och alla. Ska inte säga att jag är det nu, men det känns så ibland.
Varför händer allt det här mig? Varför är som oönskade här och inte dom jag vill ska vara? Är det något fel på mig? Har jag gjort nåt fel?
Fattar inte hur mycket frågor jag har, dom tar aldrig slut, synd att det bara är frågor som inte har något svar.

Drink up, so we can finally die.
Godnatt.