Another_days blogg

Jadu, nu har jag inte skrivit här på väldigt länge, och jag kanske inte är rätt person att prata om just sexism då jag har väldigt manliga hobbies och ibland råkar göra ett sexistiskt skämt. Men ju mer jag tänker på det, desto mer blir jag störd av det.

jag är både inbiten gamer av alla dess slag (mest Trading Card Gamer dock) och jag har börjat med airsoft ganska nyligen men tycker att det är sjukt underhållande. Men det finns en sak som stör mig i båda kategorierna. Sexismen. inom kortspelsvärlden är den mycket mer dold än i Airsoft världen däremot vilket gör den svårare att märka och analysera.

Jag var på ett spel i helgen. Med ett spel innebär en heldag med airsoft strider med olika spellägen så som spökboll eller capture the flag och jag märkte av den tydliga och äckliga attityden alla hade, jag vågade inte ens yttra mig om värderingar eller lika värde.

Min vän som även var min bilskjuts dit som brukar vara trevlig och försöka att rätta till sig och tänka jämställt förvandlades på 2 sekunder från en pretty decent guy, till ett av dem största sexisterna jag träffat. Han började kalla sin fru för kärring, allt var manligt, iaf allt positivt och den kvinnliga fotografen (som är en god vän till oss båda) blev helt plötsligt ignorerad.

Om det var omgivningen eller så han egentligen är vet jag inte, men de andra som var där fanns det 3 "typer" skulle man väl kunna säga.

Folk som inte sa något (jag bland annat), folk som nickade, log och försökte att inte bli inblandade samt dem som var så sjukt sexistiska att jag tror att jag inte kommer höra något värre.

Det som störde mig mest, var dock attityden mot min vän som var där som fotograf. Jag vet inte om hon själv märkte det, men från min synvinkel kändes det som att de som var där skulle accepterat henne extremt mycket mer om hon var man. Men nu hade hon en snippa mellan benen så att hon var ju tvungen att vara en av grabbarna, ingen kunde riktigt acceptera att hon var kvinna och när hon var i närheten blev alla direkt "politiskt" korrekta och försökte se bra ut. Men när hon försvann så var det helt plötsligt kärringar som stod och gjorde flicksaker hemma. medan vi gjorde manliga mans grejor.

Inom kortspel har man också en sexistisk kultur, jag märkte det själv här om dagen och jag känner att jag gjorde så sjukt fel i den situationen jag var. Jag och en kompis gick och diskuterade hans gamerkusin och det var en väldigt normal diskussion, som till slut ledde in till att min vän sa att denne skulle ta med sig sin kusin till vårat kortspelshak. Min reaktion var istället för att vara peppad och säga ja, så sade jag att dennes kusin antagligen kommer tycka vi är konstiga och bli skrämd av oss.

Enbart på grund av att kusinen var tjej.

Det smärtar mig idag att veta att jag har så långt kvar innan jag lyckas vara en person som ser människor som människor och inte som det dem har mellan benen. Det är lätt att sparka neråt, men svårt att syna sina egna fel, i alla fall när dem händer.

Vi inom framförallt "manliga" hobbies måste bli mer öppna mot alla, oavsett könsidentitet, hudfärg och mer, men hur öppna vi än blir, måste det vara ärligt och i kulturen, inte bara en fotnot på föreningens årsstämma.

//Andreas Rodin, en Bi-Sexuell, extremt könsförvirrad individ

Vet att jag brukar skriva sjukt filosofiska inlägg, detta kommer inte vara detta. Mest en lista av skit jag har hakat upp mig på på den senaste tiden.

Stora Problem

Pengar
Lägenhetsproblem
högskoleprovet

Små

Min Arbets- och speldator har blivit dödad
Sömnproblem
Isolering och ensamhetsskräck
Ensamhet.

Samt den där lilla detaljen att en bekant ÖD:ade och dog men men... Fuck vad jag inte orkar någonting just nu. Men jag orkar inte sova, jag orkar inte plugga, jag orkar inte tänka, jag orkar inte vara.
Det är som att ingenting kan fungera som man vill allt bara går åt helvete samtidigt. Morsan blir säkert vräkt innan jag fyller arton med tanke på hennes ekonomiska situation. Hon tar dessutom 1200kr jag skulle behöva just nu till mat och kanske något att göra. Högskoleprovet kommer jag inte heller få tid att göra. Inga pengar till helvetet heller... men det skulle varit en sjukt bra back-up plan för att försöka komma in på högskolan.
Jag vet inte riktigt när jag ska bli trött på människor... när de förstör ens prylar eller när de dessutom försöker undvika en? jag känner i alla fall som att just det händer. Jag kanske är uppmärksamhetsberoende. Vem vet?
Klarar inte av att vara ensam längre iaf. Det slutar oftast med att jag tänker och just nu är det det jag vill göra minst av allt. Ensamheten jag alltid är i på kvällar, helger och bara allting.


Orkar bara inte längre. Det känns som att man varje morgon måste tänka sig till att livet blir bättre, medans det långsamt bara blir sämre och sämre, men man vänjer sig vid skiten.

BTW; jag fick en ukulele i julklapp. Den är awesome

När en människa förstörs och spricker framför ens ögon, ska man då bry sig? Ska man sätta sig ner och vårda denne, är det ens värt att försöka? För om man försöker vet man ändå att han kommer att spricka igen och igen.

Man ser fler och fler människor dö, inte deras fysiska jag, men deras själ. Det som skapar dom, det kanske är en del av att växa upp som människor valt att kalla det, att bli en död, kall maskin som arbetar och stressar ihjäl sig. Detta leder till att man tillslut förgör det minsta lilla "jag" som finns kvar.

Man bryr sig inte om människan bredvid en längre, utan man bryr sig om människan man känner, som bor mil bort. Om man sätter sig på en full buss förväntas man vara tyst, man ska inte prata med någon, man får inte... det är farligt att prata, det kanske skapar ett "jag".

När man märker att någon dör. Att själen försvinner... Vad gör man då? Det värsta är att denna död, skapas oftast av en själv, av ens egna känslor, inte av människorna omkring sig

Man vet att långt inuti en själv så finns också den där svaga röda tråden. Vi alla har en. även om vi inte tror det. Man kanske inte har hittat en, men hur mycket man än försöker så kommer man själv också dö någon dag.

Det som skapar döden är våra känslor och det vi eftersträvar, vad är det vi alla eftersträvar...

Kärlek

I've sat here for ages, with no love in my heart
Sat here for ages, alone with my hopes
Now I'm alone, Dreaming of Something
With the ones i trust, turning against me

I'm noticing traces, Feeling the pain
Noticing how it's all back again
Old wounds i thought was gone
Are still bleeding, open wide

In these time, i feel it all
The hatred i felt, has turned to love.
Love is Unstable, like a man with a gun
It alwayes ends the same, With it all turning red

I love you, but hate you.
Like a man wih two faces, i now turn against you
Wanting to know, dying to feel.
What is the dream your dreaming right now.

Silence is best, It soothes it all
All the pain, all the hate.
Now I hope for a simple solution.
The Reaper is here, Giving me that one way ticket

Now i see that the fat ladys song will soon be over
I'm begging you farewell, goodbye and goodnight.
Choices are many, Outcomes are few and they all end in one

Death.

----------------------------------------------------------------------------------

Säg vad ni tycker, första dikten jag har spenderat tid på.

Jag blir så trött på folk som skriver om ord för att det är kul. Bygger om svenskan så att det blir jobbigare och mer irriterande att läsa. Vissa saker kan man strunta i, så som:
Stor bokstav mitt i en mening (vet att jag gör detta själv)
särskrivningar och lite fler stavfel
Men...
När folk med mening stavar fel på ord som alla vet hur dom stavas. Fett blir Fedt, lol blir lewl osv. lav istället för love eller när dom använder W istället för v, eller bara random fjortis skrivande så som
Jauwwg tuyywckwer auwttt swwenskawn skkwwa skriwwzaz rewztarwdetz
(jag tycker att svenskan ska skrivas idiotiskt
Då blir det bara irriterande och folk borde inte dom som skriver det tycka att det är jobbigt att skriva så? det måste ta längre tid att bara komma på hur man ska skriva om allt för att det ska se CP och idiotiskt ut.

Jaja, om folk vill lysa om hur dåliga dom är på att skriva är det väl upp till dom. Det är bara det att varför ska vi sabotera vårat språk som ändå är hyfsat bra

Man sitter och gör i ordning något, hoppas på att folk ska gilla det, glädjas åt det. Så har man fel, men istället för att folk säger det till dig, säger folk det till dina vänner. Dina vänner får sedan säga till dig, men dom har inga kloka argument om varför, så därför låter det bara som klagande hur man än vrider och vänder på det. Om man sedan inte får chansen att försvara sina val utan att höra mer klagomål blir man tröttare och tröttare. Man faller ner i ett mörker som ger en inga val

Om dom vill ge alla en bra upplevelse, kan väl folk sluta klaga. Konstruktiv kritik är alltid trevligt, men när folk klagar och inte kan stödja det, så känner man sig otillräcklig och man känner av vreden, som förvrider en.

Om världen skulle gå under, vem skulle du mest välja att vara med i ditt sista ögonblick?
Om du visste att bara du skulle dö, vem skulle du mest vilja vara med då?
Om du visste att alla andra skulle dö, Vem skulle du yttra det sista ordet som någon annan förstod till?

Korsningen visar sig igen, vad ska man göra åt den den här gången då?

Jag förstår hat, jag förstår smärta och jag förstår vrede. Det som finns i dom känslorna är något jag har i mig hela tiden. Glädje, så värdelöst, Kärlek, det är inte ens värt att satsa på, det slutar ändå bara i tårar. Men värst är nog när man får höra orden som bevisar att man behövs, att folk vill ha kvar en här, att någon säger "Jag gillar dig och du är kul att umgås med.", Det är smärtsamt, för då kan man inte gå, och försvinna i denna världs oändlighet.

Hatet jag känner, riktar sig mot min famlij
Smärtan jag känner, är från det dom gjort, och att folk sedan försöker "hjälpa" en
Vreden jag känner, är bara något jag har i mig, som vill sluka mig, och göra mig till det monstret som vi alla har inom oss

Jag vill gärna glömma allt, och byta mitt liv med någon annan, till ett liv där jag inte blivit övergiven av min familj, har vänner som bara tänker på en sak, och saknar någon. Någon som vill dela med sig av sitt liv, och göra mig till en del av deras, på ett närgånget sätt.

Undrar om det är värt att se om det finns ett liv efter detta?

Känslan av kärlek och känslan av hat. Man kan inte förklara eller beskriva någon av dom, mer än att dom är liknande.
jag har gjort så en vän började hata mig och några andra vänner på en kväll, men det var inget personligt, mot honom. Han tog det bara fel, enligt mig.
Men alla ser ju på sitt sätt. Så det kan ju alltid vara ett problem
Jag hatar egentligen mänskligheten, men nu har ett hopp dykt upp för mig, vilket jag inte tänker förklara i större detalj

insikt är något dom flesta vill finna, dock är det svårt att första varför man inte gör det så ofta. Insikt är farligt och ska nog helst undvikas, men det är då man finner den.

Obeskrivlig är nog känslan av Insikt och att man helt plötsligt upptäcker något, något som oftast förändrar ens liv, detta hände nog mig igår, och det var nog starkare än aldrig förr.

Hoppet försvinner om man inser något som är dåligt, och livslusten fylls på om det man inser är positivt, men hur ofta är det man inser något positivt i dagens värld, som jag så gärna vill undvika

Jag kommer nog aldrig förstå mig på livet, jag har börjat inse, att livet är oändligt stort, att alla beslut har en konsekvens som varierar, beroende på var, när, varför och hur du gjorde det.

Att vänta är ibland det smartaste man kan göra, sitta ner och ta det lugnt är också en bra ide.

Kanske man ska låta alla chanser slippa igenom, och gå miste om dom.
Aldrig kunna ändra dom stora misstagen, och kanske till och med bli av med det man har kvar
Tankarna ligger kanske i oss alla, hur vi ska agera, varför vi gör det, och anledningarna
Jag kan i alla fall tänka och veta att jag vill ha en sak, och inget kan hindra mig för att ta den
Aldrig att jag lägger mig ner så här nära mållinjen och dör

Ge Aldrig upp om det du vill ha och låt det inte gå förlorat, är nog det jag vill komma fram till med dessa få ord