Jag ska byta skola..

Jag går på Eriksdalsskolan nu, och vill ni veta min mening så är det det värsta som hänt mig.
Eller...i allafall frånsett från att jag har föräldrar. -___- ''
Undrar någon varför kanske?

Jo, det är för att för första gången någonsin så har vi fått mentorer. Vi fick inte välja eller någonting, men det kanske man inte får. Men de är ju helt galet. En mentor är enligt mig en äldre person som har erfarenheter av livet och som man litar på. Har jag fel i det?

Skolan har väl ingen rättighet att tvinga på ungdommar en mentor som ska få höra ens innersta tankar bara sådär?

Oturligt nog så är våra mentorer hönshjärnor.

En har ortoligt kort stubin, Jonas Bengtsson. Vilket är opassande då Han har en av mina kompisar som är lite känslosam av sig, och Hon är inte direkt fin i kanten. Hon blir väldigt lätt arg och kutar när Hon får syn på honom.

En kan inte Svenska, Abdullah Ongar. Lite räcker inte när man lär ut No och matte. Han har en av mina extremt deprimerade kompisar, Rikard. Och Han vill ha någon som förstår honom, och det är verkligen inte Abdullah.

Sen så kommer min mentor, Lil Frykberg. Hennes namn borde utalas Liiil men nej, de är tydligen Lill Hon heter. Hon är otroligt underlig.
Första samtalet Jag och Hon hade med min Farsa så tog hon upp självmant vad Jag tycker om lärarna (Jonas och Abdullah).

" Eh.. jo många i klassen tycker att Jonas då har väldigt kort stubin. Mene..jag tycker att Abdullah är lite "
uppe bland molnen".

" Näe men jag har faktist känt dem i flera år och så är dom inte alls det. Sådär får du verkligen inte säga om mina kolegor. Jonas är faktist väldigt snäll och Abdullah med."


Då undrar man ju, hon frågade om min åsikt eller hur? Så varför tolererar hon inte mitt svar då för? Jag får väl säga vad jag tycker?

För det andra så tycker jag att Hon svarade otroligt dumt. "...jag har faktist kännt dem i flera år och så är dom inte alls det..". Det är ju Hennes åsikt, och då borde hon väl förstås respektera min med.

Eller hur?

Det är ju min och många andras åsikt, bara för att det är hennes åsikt betyder det ju inte att den är rätt. Så visst får jag säga min annorlunda syn på saken.


Och så tillbaka till Jonas Bengtsson med sin korta stubin.

På teama veckan delades vi in i 5-6 grupper för att vi skulle svara på frågor. När vi då gick igenom den så var jag talesman för min grupps svar.
Då kom det sig så att Jag hade glömt bort vad majoriteten sagt, så jag vände mig om för att fråga dem.

(Ungefärlig konversation då jag inte med exakthet kommer ihåg. Men det som stämmer är att jag vänder mig om och rådfrågar en tjej i gruppen)
"Moa? Moa? Hallå vad va svaret??"

"Öhm...jag tr-"

Plötsligt smäller det till bakom mig.
Jag är helt oförberedd såg jag spinner runt av reflex för att lokalisera vad som gjorde det höga ljudet.
Förvånat upptäcker Jag att det är Jonas som smällt ner handen på katedern (der Pult ;) ) .
"Men för helvete Agnetha! Håll käften."
Jag stirrar på honom som om Jag käkat glosylta för att jag är så otroligt chockad. Aldrig förr hade någon lärare skrikit och svurit åt mig, eller slått i katedern för att få någon sorts skrämd reaktion.

Jag förstod ingenting, Jag trodde Jag hade blivit galen. GÖR lärare verkligen så?

(Ungefärlig dialog igen någonting åt det hållet alltså)

"Du behöver inte glo sådär." säger Jonas smått irriterat.

Vad väntade han sig? Tycker Han att det där beteendet är högst vanligt av en vuxen?

"D-du skrämde mig.." Säger jag.

"Amen förlåt att jag "skrämde" dig." Svarar han med ett hånflin.

Jag vet att jag kan vara nervös och hoppig, men i hans position så är det högst opassande att driva om det. Han ska ju trotsallt vara "pedagogisk" (urk >__<) och bete sig som en klok vuxen. Så har Jag iallafall uppfattat det att lärare, men i detta fall mentorer, borde vara.

Maybe I've missed somethin'? X___X