Frostbiten

Mina ideal sviker mig, jag famlar i mörkret. Ljuset finns men det leder inte mig fram.
Jag vet min början och jag vet mitt slut. Jag vet vad jag borde göra och vad som är rätt.
Men jag är svag. Styrkan sviker mig när nordanvinden blåser. Det instängda mörker vi alla bär inom oss som en sten, vill ut. Den vill skapa en gemenskap. Den vill skapa ett förbund.

Det är fel väg att gå. Jag ser de blinkande varningsskyltarna men jag vänder inte bort direkt. Jag vet hur den vägen slutar. I misär och ånger. Jag hör skratten och jag minns leendena i mitt hjärta och tvingar min mun att öppna en glipa. Jag vill vända mig om och vara där för dig och alla. Jag vill vara där för att ge mitt stöd och min kärlek. Men viljan har gått från ett välslipad svärd till en smörkniv.

Mörkret ropar men mina vänner likaså. De hjälper mig, de lyfter bort mig. Men jag kan inte gå längst med dem än. Min tid här är inte färdig.Låt mig göra det jag tror är bäst. Inte bara för mig utan även för er. Låt mig vandra här i skymningen. Låt snöflingorna bita sig in i min hud och låt dem skölja mig ren. Låt kylan härda min kropp och ge mig erfarenheter. Låt mig smaka vintern.

Jag är skymningen nu.

Jag är frostbiten.

©Darkenwinter