Låt svettet rinna, Arbetsnarkoman...

Idag har det varigt en såndär underbar dag, då jag började arbeta på Naturvårdslaget i Varekil.

Jag var på ett möte för ett tag sedan innan idag dock då jag var mer finklädd och jag tror att de dömde mig genom att se mig som framsidan på en bok, både chefen och en annan dam som simpelt var tvungen att dra ur sig när vi skulle prata om arbetskläder och specifikt skor; att vi skall vara i teräng så inga finskor med lite dryg attityd.
Idag när jag kom så var jag genomfärdigklädd för arbete.
Med arbetsbyxor, Sovjetbälte, vit t-shirt, svart jeansjacka, och en svart sorts keps med mindre front och där på sittandes en Sovjetpin.
De ända jag behövde var ett par skor som jag lånar. Hade bara ett par gamla gympadojor som närhet till arbetsskor.

Chefen blev smått paff då han såg mig gå ut från dass då jag var där tidigare, han kände inte igen mig... Tror jag.
Under dagens gång så skulle vi ut på skönn och städa upp allmänn och mysko skit som spolats upp, tro mig man blir förvånad över vad folk slänger i vattnet.
Det blir jag chefen och en annan arbetskamrat som skall iväg.

Det första de lägger märke till (Vad jag uppfattat) Var att jag har svårt att sluta arbeta och att jag arbetar för mycket, Vilket troligen inte var nått de hade föreställt sig.
Nå vart kommer då min arbetsvilja ifrån. Det är en ond cirkel av hat och tvång.
På grund av min synskada så känner jag mig ofta begränsad eller att jag inte räcker till. Så när jag väl får ett arbete jag klarar av så pushar jag mig tills att jag nästan stupar av antingen utmattning eller uttårkning, detta bara för att jag inte tål att inse att jag är född med detta hjävulskap till ögön. Jag vet att jag kan och JAG SKALL BEVISA DET!

Det enda som var lite off under dagen var min chef då han verkade dra metaforiska skämt som mer eller mindre var baserade på mig (tror jag)
skämten var i sin självklarhet homohatiska.
Han är absolut ingen dålig chef och accepterar mig där (verkar det rakt av som). Men det ändrar inte på att skämten var smått störande. Dock tänker jag låta det gå ett tag så han lär känna mig och så lär nog skämten bli tråkiga.

Vad gäller de andra kollegorna så verkar de inte bry sig de minsta vilket förvånade mig då innan jag skulle börja här bara hört fördomar om dom.
När jag väl anlände möttes jag av en yngre kille som självklart inte visste vem ja va men ändå när min mer manliga röst poppa fram då han fråga om jag skulle in då jag stod vid dörren, Inte ett ord och inte ens en attitydstörning när jag drog frågan när chefa kom. Utan svara snällt som om de vore en vardag.
Då jag mötte fler senare så var det nog bara en som var mer tystlåten efter han hälsat till mig men började snacka ganska fort.
En annan kände redan min mor och hade inte de minsta emot mig.
Det går såppas långt att han som var med oss ut inte riktigt såg utt att fullt ut bry sig om skämten utan bara drog ett leende och ett - aja.
Samt att när chefen ej var där så var han väldigt pratglad samt mer arbetskamrat bokstavligt talat, vi hjälptes åt med de ena och andra och han var den som verkade minst dömmande av dem alla.

Och nu skrivandes i slutet av dagen mår jag ändå asbra :3
Ursäkta dålig bild, dålig mobil xD