nattliga tankar i en skog av kaosartad ångest
Jag kanske ser saker på ett annorlunda sätt, ett annat sätt än ditt, om vi säger att du ser en spricka i marken, så tänker du antagligen: det är bara en spricka, ingenting att bry sig om, ingenting märkvärdigt med det.
medans jag börjar fundera över varför den där sprickan just var där, och hur den hade kommit dit, och om det är något symboliskt med den eller något liknande. Jag börjar tänka och grubbla och fantisera ihop en hel del saker, och ibland tänker jag mig inte alls för när jag säger eller gör saker och ting.
Mänsklig närkontakt är något som jag aldrig har tyckt speciellt mycket om. Enligt min moder har det varit en drastisk ändring från det att jag var en tvärhand hög liten filur som kunde hoppa upp i en okänds människas famn och prata väldigt högt om saker som kanske ses som olämpliga för ett barn att säga- till en person som skyggar undan såfort någon ens råkar nudda vid en, som blir obekväm såfort någon kommer det som personen anser vara förnära, och en person som rent av nästan avskyr kramar.
jag bryr mig helt ärligt talat inte om vad i helvete dom tänker om mig. de kallar mig för galen, jag skrattar och spottar dem rätt upp i ansiktet, dem kallar mig för känslokall och att inte kunna känna ånger, jag ler och bugar och tackar för mig, de påpekar att jag är udda, jag lyfter bara pekfingret och höjer det över mina läppar i tecknet som visar att man ska hålla tyst.
psykopat med autism, Adhd, depprision, lite narcisist, och ett jävla temprament.