Emcisquares blogg

På väg till jobbintervju ett nu. Är lite nervös faktiskt. Den typen av känslor är annars totalt brända och ickeexisterande pga medicin, men nu känner jag faktiskt av en smula nervositet för första gången på jag vet inte hur länge. Jag har fem ärenden idag; intervju 1, åka och köpa en festbiljett på skolan, lunch med pojkvännen, intervju 2 och till sist ett jobbpass. Jag hoppas för allt i världen att jag orkar med hela dagen. Somnade alldeles för sent och är svinigt trött, men förhoppningsvis går det över. Nu jävlar är det dags att vakna till, nu kör vi.

Herrejävlar, nu går det jäkligt fort allting. I söndags fick jag veta att pojkvännen fått en lägenhet att hyra och att vi kan flytta in i början på december. Med andra ord läge för mig att söka heltidsjobb närmre den bostaden. Idag hade jag lite dötid mellan ett par möten så jag satte mig i några timmar och sökte ett gäng jobb. Skrev personliga brev och skickade iväg totalt fem ansökningar. Inom dryga timmen hörde två av företagen av sig och var intresserade, så nu har jag plötsligt två arbetsintervjuer imorgon. Shit.

Herregud. Kanske vill folk faktiskt ha mig, kanske kan jag faktiskt vara något att ha, kanske kan jag faktiskt uträtta något vettigt i mitt liv? Det här är bra för min självkänsla, även om jag fortfarande är långt ifrån så stolt över mig själv som jag borde vara. Jag blir aldrig stolt över mig själv, men detta måste jag ändå se som en liten vinst. Vi får se vart detta leder. Nu ska jag hem efter att ha haft dans&sångrep och göra några tester på nätet inför den ena intervjun. Det är bara att hoppas på att kunna leverera.
På återseende.

Varit vaken och umgåtts med gamla vänner hela natten och nu sitter jag faktiskt på en morgonbuss hem istället för att sova över. Så blev det med den saken, skönt att komma hem och sova i sin egen säng kände jag. Nu hoppas jag för allt i världen att den anslutande bussen väntar på den här för den åker något otroligt långsamt och är redan några minuter sen. Håller tummarna, annars är jag fast utomhus i någon timme och det känns ju mindre kul klockan 6 en novembermorgon när man inte sovit en blund.

Jahaja. Styrde upp mitt tragiska liv genom att sätta mig på en buss till Uppsala. Ska träffa en del av mitt gamla gymnasiegäng vilka jag träffar alldeles för sällan så det ska bli svinkul! Är framme 22:30 så klockan är mycket redan jag kommer dit så jag hoppas verkligen att jag orkar hela kvällen haha, har ju dock sovit hela dagen så jag borde ha lite energi över kan jag känna. Well well, jag hoppas på en sjukt trevlig kväll och att jag får lite sömn innan jag rör mig hemåt imorgon. Hej.

Har sovit och läst i princip hela dagen och inte ätit mer än en påse chips typ. Nu håller jag på att bli galen på att jag inte gör något ikväll, klättrar fan på väggarna snart. Fy vad jag är tragisk.

Just nu hatar jag återigen att bo där jag bor. Lär ställa in kvällens festligheter, för jag orkar fan inte pendla totalt 3 timmar fram och tillbaka ikväll och inatt för lite fest. Jävligt synd dock, vad ska jag då göra liksom, ligga hemma och ruttna medan alla andra festar och har kul.. hade ju varit roligt att få göra åtminstone någonting nu under Halloween. Får väl se hur jag känner senare, kanske skiter jag i restiden och drar i alla fall. Känns bara som att jag kommer att hata det beslutet när jag åker hem inatt, en resa på minst en och en halv timme med ersättningsbussar fulla av packade människor. Oh well, vi får väl se.

Varför varför tog jag på mig allt det här, varför var jag så impulsiv, nu sitter jag fast i skiten och det kommer bli oerhört svårt att komma loss. Ångesten är skyhög. Helvete.

Ligger mitt i natten och letar jobb på nätet. Vågar inte söka något ännu med tanke på att jag inte vet hur min framtida boendesituation ser ut ännu, men det är nog bra att börja kolla. När som helst kan det vända.

Med risk för att låta som en hysterisk tonåring, my apologies.

Sådan jävla bullshit alltihop. Ena månaden får jag höra den ena extremen, bara en månad senare får jag se en tvärvändning - publikt på sociala medier. Och hur många finns egentligen kvar? Sådana som förut funnits i livet men aldrig tillfört något annat än ångest har nu fått en till anledning att dra åt fucking helvetet. Var jag bara en jävla biprodukt för er? Varför måste man ens välja i slutändan? Det handlar om vänskap för fan, att man kan vara sådana kappvändare. Jag fick bara mer vatten på min kvarn nu, ska jag vara helt ärlig mot mig själv så har ni aldrig tillfört något, men det är ju tragiskt att siffran är noll på hur många man har kvar från då. Jag är så glad att jag började ett nytt kapitel i mitt liv, annars hade jag tydligen inte haft så många kvar men nu har jag fler vettiga människor i mitt liv än någonsin. Då är då, och uppenbarligen är det bra att det är över.



Jag vill ha tillbaka mina saker. Allt. Det räcker nu.

Bloggar återigen från pendeln. Denna gång är jag på väg till en buss mot Kista galleria. Tänkte gå runt lite där en sväng innan jag åker vidare till ett av mina My Academy-jobb, som jag ställde upp på trots höstlov - score. Ska verkligen försöka att inte bränna massa pengar, det kan jag inte tillåta mig själv. Men känslan av att OM jag hittar något som jag verkligen vill ha för en rimlig peng, så kan jag faktiskt köpa det - det är en härlig känsla. Detta har jag inte fått känna på många många månader.