- Skriver av mig -

Med risk för att låta som en hysterisk tonåring, my apologies.

Sådan jävla bullshit alltihop. Ena månaden får jag höra den ena extremen, bara en månad senare får jag se en tvärvändning - publikt på sociala medier. Och hur många finns egentligen kvar? Sådana som förut funnits i livet men aldrig tillfört något annat än ångest har nu fått en till anledning att dra åt fucking helvetet. Var jag bara en jävla biprodukt för er? Varför måste man ens välja i slutändan? Det handlar om vänskap för fan, att man kan vara sådana kappvändare. Jag fick bara mer vatten på min kvarn nu, ska jag vara helt ärlig mot mig själv så har ni aldrig tillfört något, men det är ju tragiskt att siffran är noll på hur många man har kvar från då. Jag är så glad att jag började ett nytt kapitel i mitt liv, annars hade jag tydligen inte haft så många kvar men nu har jag fler vettiga människor i mitt liv än någonsin. Då är då, och uppenbarligen är det bra att det är över.



Jag vill ha tillbaka mina saker. Allt. Det räcker nu.