Tilphys blogg

Jag panikar lite nu, vet inte riktigt vad jag har gett mig in på för jag vet att jag får hjälp på riktigt nu.
Själva grejen är att jag vet att det kommer hända saker nu.

Jag är en gammal klient till en terapeut som jag aldrig träffat, lustigt? Jag vet.
Hon har hjälpt mig sen jag var 17 år gammal, innan jag vågade söka hjälp hos BUP vill säga. Hon bor i Göteborg.
Idag är hon inte min terapeut, utan en kvinna som gör allt för att hjälpa mig. Hon pratar så mycket med mig, finns där och har alltid gjort och kommer aldrig ge upp på mig.

Är så nere i all skit just nu att det inte finns någon utväg, pratade med henne.
Hon blev så till sig att hon åker till Stockholm och ska hjälpa mig med alla möten, för jag måste ha ett eget boende, måste få den hjälp jag är berättigad.
3 år med BUP och vuxen psyk har inte hjälpt mig speciellt mycket och alla möten med soc har varit ett skämt och jag har inga vänner som kan hjälpa mig med dessa problem som existerar.

Inga föräldrar som finns på det sättet, ingen som jag kan andas hos. Jag är ensam.
Men jag vet att det kommer bli ändring på det, nu när jag vet att saker kommer förändras så skakar hela jag. Är livrädd.
Fast ändå inte.
Mer chockerad för att någon ens orkat/orkar göra så mycket för mig.

Jag är så fylld med tankar, spänning och oro just nu. Woooooh.
"Spy känslor"

Efter mina värdelösa år så kan jag säga att.. Jag faktiskt sökt in till skola nu efter fyra års tid utan sysselsättning.
När jag mådde som värst förra året och fick nog så tog jag en överdos när jag var gravt alkoholpåverkad, såg inget ljus, ingen framtid, nada.

Men nu sitter jag här 9 månader senare med ett LIV.
Dumpat folk som inte ville mer ön att utnyttja mig, slutat dricka så kraftigt, slutat med antidepressiva, sköter behandlingarna hur bra som helst och har skaffat mig nya vänner.


Kan inte säga mer än att jag mår suveränt.
En månad helt ångestfri.

Wow!

Äntligen fyller man 20!
SOM JAG HAR LÄNGTAT!

Är påväg till min brorsas grav och dagarna går segt fram..
Gör knappt något alls atm förutom att sköta om alla andra, sist står jag själv kvar där.
Får egentligen inte gå i den takten men jag kan inte "svika" min mormor som dessutom är MIN familj.
Är dock väldigt utmattad med det måendet jag har.

Gick i väggen för någon dag sen och kraschade helt utan något som helst stöd.
Är dock skadefri fortfarande.
Det är det ända jag är stolt över.
Kommer inte gå tillbaka dit någonsin igen!
8 år is enough, dessutom vill jag som sagt få min ärr korregerings behandling gratis som är utlovat om jag håller mig!

Är ändå ganska okej bortsett från det lilla.
Ett litet hej kanske skulle muntra upp lite extra.

Var på krogen igår första gången på länge igår med min bästavän och jag hade nästan glömt bort hur snuskigt det är.
Vi satte oss ganska långt ifrån slungan och tog oss en varsin cider när det tränger på sig en snubbe och störde vårat samtal, sen går han och presenterar oss för sina andra manliga vänner.

Dem var konstant på oss och ville veta saker om vad vi gör på fritiden/vart vi bor någonstans/ hur gamla vi var etc..
Tillslut blev det lite väääl jobbigt och han blev väldigt obehaglig så vi bestämde oss för att gå därifrån och då springer det efter flera män och uppmanar oss till att följa med dem hem/ta taxi till deras hotell och ha "lite kul". - Dem bjöd in sig själva och var inte långt därpå att ta sina jackor och förfölja oss när vi sprang därifrån.

Tycker det är väldigt.. snuskigt.
Det har hänt många gånger att man blir utsatt för ofredande ute, känner efter det att om jag nu vill dricka så håller jag mig antingen hemma eller ute någonstans.

-
Klagklagklag. :)

Älskar att jag och bästa fick värsta impulstanken när vi låg hos henne att vi ville köpa ett gammalt Nintendo spel men loppisen hann stänga så nu sitter vi i en park vid Vårberg och försöker hitta till närmsta strand.
Känns ju lagom bra när man inte hittar.

Lite slitna från gårdagen.
Helt ok ändå.

Blir snart upphämtad i skäris och ska dricka lite i bil med dem finaste.

Är det något jag behöver så är det denna dag.

Jag önskar jag kunde skriva till dig.
För jag saknar dig.

Snälla förstå det.

Tänka sig att jag ska vara utan min bästavän i ett halvår om inte mer, hur jag ska klara av det var en jävligt bra fråga.
Hon åker i mitten på Juni till sin fästman i Grekland och kommer hem runt November om ens det.. jag har lovat henne att åka dit en vecka i slutet på Oktober.

Men hon missar allt.
Sommaren hemma (okej, nobody cares.) - Pride. Min 20 årsdag. Tanken att åka ner till Danmark.

Helt plötsligt får jag göra allt det där UTAN henne vilket seriöst suger.
Liksom.. ingen kommer kunna ersätta hennes plats och jag kan inte ha så roligt med någon som jag kan med henne.

Ett halvår.
Ett ruttet jävla halvår.

- Mitt liv annars?

Mina mediciner funkar bra, har höjt till 100 mg nu och min kropp börjar vänja sig med dem och har kommit igång med alla möten.
Dietister, min arbets terpuet, psykoterapuet. Everything.
Mitt kedjetäcke kom idag.
Har umgåtts med min barndomsvän hela helgen tillsammans med lite andra fina personer vilket jag verkligen verkligen behövde.
På så vis är allt bra..

Det här förklarar hur roligt jag har haft den här helgen, haha.
Alkohol, dildosar och snurra flaskan.
Crazy shit.

Har mått sisådär idag men har iallafall tagit mig igenom det.

Träffade min terpauet iförrgår..
Den absolut bästa jag haft någonsin.

Kortfattat vad vi pratade om:
Ska få hjälp med läkarbyte. /Min nuvarande läkare är extremt oproffesionell.
Ska återigen byta mitt bolltäcke till ett kedjetäcke på 12 kg.
Få hjälp med att ansöka till skola i höst.
OCH om jag håller mig skadefri i 6 månader så kan jag få plastikkirurgi betald för att ta bort mina ärr på armen som ser förjävliga ut.

Dilemmat är att hålla mig i ett halvår..
Sköter jag mig så får jag det där.. for free.

Jag grät nästan.
Visst blir det lite som en trigger när man ser ner på sina gamla fula ärr.. allt har sin historia, men som hon dock sa så blir det svårare för mig att få jobb när man har fullt med skit över armarna.
Men inte ska mina tonårsproblem få förstöra min chans i livet, därför ska hon kämpa för att det blir av OM jag håller mitt löfte.
Peppa mig.

Nuläge:
Nya medicinerna funkar, men drömmer massa strunt.
Tog blodprover igår.
Grillning idag.
Ska jobba imorgon.

Har 90% garanterat Bipolär och min Borderline är lika äcklig som alltid men medicinerna gör iallafall att jag klarar av att åka runt på stan, jobba extra och söka mig in till skola.
-
Försvaret hörde dessutom av sig och jag blev antagen.. Så jag ska alltså leva som soldat i tre dagar, få testa att skjuta, lära mig heeelt nya saker. Efter denna lilla testning och jag trivs så kommer jag kämpa in i döden för att bli mer psykiskt stabil så jag blir antagen till min grundläggande militär utbildning.
Jag har drömmar och min största är att tjänstgöra som hemvärnssoldat om några år.

Förra sommaren åstadkom jag nada, det ända jag gjorde var att supa.
Nu allt det här?! Sån jävla förändrig ändå.
Har inget alkoholmissbruk längre och det klarade jag utan beroende enhetens hjälp.

Suck.. förlåt att allt blev så osammanhängande.. är trött.

Min fina Tequila! Så stilig!