defectionems blogg

Really feeling myself idag, i alla fall innan jag gick ut i blåsiga Gbg. Outfit on point, om jag får säga det själv. Har även svimmat en gång idag och var nära på att göra det nyss igen på spårvagnen. Men MEN.

Nu ska vi repa och jag ska försöka lugna mina nerver.

Jag önskar att klockan vore mer än 16:51 så att jag kunde gå och lägga mig för dagen, utan frågor.
Det känns som att jag har förlorat två vänner idag och det gör mig livrädd. Jag förstår den ena, och jag tror att han kommer komma tillbaka. Den andra förstår jag inte alls förutom att han kanske har insett att jag är dålig. Jag vet inte. Jag vill faktiskt bara sova istället för att behöva oroa mig. Behöver liksom glömma bort mig själv på ett eller annat sätt.

Vi får se vad det blir av mig.

För några dagar sedan insåg jag att min mamma ska åka till Arvika på fredag och därför vara borta över hela valborgshelgen. Har varit så stressad och avstängd det senaste att jag inte ens hade hunnit reflektera över att det faktum att jag skulle tvingas vara helt ensam hemma. Fick lite panik då jag inte är så bra på det där med ensamhet såvida jag inte har valt den själv.

Så jag skrev till honom och frågade om han inte kunde tänka sig dra ner till Göteborg. Fick svaret "maybe baby", men så skrev han igår att han har bokat biljett. Jag ska alltså spendera fredag till söndag med min crush. Min detta-är-nog-en-väldigt-seriös-crush-crush.

Har knappt haft energin till att vara nervös men jag känner på mig att det kommer slå mig på käften på fredag. Är så rädd att han kommer tycka att jag är tråkig och bli jättebesviken, för vi har ju faktiskt aldrig umgåtts ensamma innan. Tänk om han tycker att jag är världens flopp, haha. Men men, det får vi la se.

Borde skriva småkorkade inlägg lite oftare. Shit vad ni blev intresserade.

Är det så här bloggtoppen känner sig?

Det bästa med cardiganen (vad är ens det svenska ordet för cardigan?) jag köpte relativt nyss är att den är som en stor, lurvig filt som man kan vira in sig i när man börjar bli lite ångestig.

Det var lite mer än två år sedan och jag var så kär att jag nästan höll på att svimma varje gång jag tänkte på det. Det var väl min första riktiga relation byggd utefter den perfekta relationsmallen. Vi umgicks nästan varje vaken stund och han fick veta allt om mig. Jag var som en öppen bok för honom att läsa. Jag älskade honom så genuint jävla mycket att jag totalt missade hur jag gled längre och längre ifrån alla mina andra vänner. Han sa att vi två inte behövde umgås jämt, men när jag bokade upp mig med mina vänner blev han arg för att jag inte ville spendera den tiden med honom. Jag tänkte att det nog var för att han var väldigt ensam under den perioden, och att jag gjorde fel som ens hade en tanke på att prioritera bort honom.

Han var avundsjuk och så fort jag utbytte en mening med en person som råkade ha penis sa han åt mig att sluta prata med dem. Han sa saker som "jag vet ju vad som kommer hända ifall ni träffas", trots att jag aldrig hade legat med någon annan än honom. Det fick mig att känna mig billig. Jag kände mig liten, smutsig och opålitlig, trots att jag inte hade gjort en enda sak som kunde bekräfta osäkerheten i hans gliringar. Jag intalade mig själv att han sa så för att han verkligen tyckte om mig. Att avundsjukan var ett tecken på att han var rädd för att förlora mig.

Han hade ingen särskild respekt för min psykiska ohälsa. Eftersom jag tidigare hade gett hjärtat rakt ut så visste han också vad som fick mig att bryta ihop totalt. Kanske spårar jag iväg nu, men när jag tänker tillbaka så känns det som att han utnyttjade det väldigt. När jag bad honom vara tyst ett tag för att få utrymme att andas och kväva panikångesten så kunde han väldigt lätt släppa en, tillsynes oskuldsfull kommentar som fick mitt psyke att krevera. När jag var mitt i paniken sa han ofta att jag måste sluta vara så sur. Jag tänkte att det måste vara fel på mig som kräver att min partner ska respektera och behöva stå ut med min psykiska ohälsa. Jag tänkte också att de gångerna han faktiskt höll om mig och lugnade ner kaoset vägde upp för det negativa, trots att han från första början var den som orsakade det.

Han skrattade gärna bort både mig och sig själv, vilket gjorde det svårt att hålla seriösa konversationer. Tog jag upp någonting som störde mig sa han ofta att jag inte behöver förstora allting; att jag överreagerade. Eller så skrattade han bara. Det fick mig att känna mig otroligt oviktig. Jag började inse att det gynnar mig mer att vara tyst än att säga ifrån.

Han suicidhotade när jag gjorde slut. Vilket har fått mig att stå i någon slags skuld till honom.
-

Det var lite mer än två år sedan jag träffade honom, blev kär och blev tillsammans. Det var lite mer än ett år sedan som mitt självförtroende och min självkänsla var spårlöst förvunna men det var också lite mer än ett år sedan jag vågade göra slut. Men eftersom jag inte kommer ifrån den här människan i vardagen så har beteendet och skuldbeläggandet fortsatt. Jag gick ur en destruktiv relation men sitter fortfarande kvar i tankarna, känslan och beteendet.

Jag varken kan eller vill bryta kontakten med den här människan, men jag har bestämt mig för att sluta skuldbelägga mig själv; jag ska sluta ta skiten. Jag ska sluta vara tyst och visa att jag är done done done med hans bullshit. Jag ska sluta vika mig efter honom och börja prioritera mig själv, mina känslor och mina behov. Jag är done med att konstant ha dåligt samvete, att känna mig meningslös ifall jag inte uppfyller hans krav, och jag är done med att behöva tippa på tå för att inte förstöra för mig själv. Hans problem är hans problem. Jag är livrädd inför detta, men det är antingen det här eller graven för mig; jag har insett det nu. Det är nog dags att börja prioritera mg själv, oavsett hur många tårar och skrik det kommer resultera i.

Känner ni mig utanför cyberspace så ber jag om ursäkt.

Sitter hemma hos min pappa med en ny iPhone 6s i handen. Min gamla 4a pajade för ett tag sedan, så pappa bestämde sig för att rätt spontant köpa en ny åt mig.

Det känns jättemärkligt då jag inte riktigt har fått någonting av honom sedan jag flyttade härifrån. Inte ens när jag har haft 0:- på kontot och bett på mina bara knän om en 50:- swish. Är så klart otroligt tacksam och glad, men lite överrumplad och förvirrad, liksom. Tror min pappa har börjat inse att han inte kan ignorera mig ifall han vill att våran relation ska överleva. Hoppas i alla fall det.

Annars snöar det i Göteborg. Är nästan lika förvirrad över det. Göööörgött.

Edit: Låter så jävla otacksam i detta blogginlägget. Verkligen inte meningen.

Ikväll drog jag ut på andralång med Josefine. Det var superfint och jag är nog superfull nu. Tänker med andra ord inte titta på mitt kontoutdrag imorgon. Satt på drägg-Kelly's med supermysiga människor och mådde bra så jag tänker i alla fall inte bry mig.

Spenderade i alla fall den senaste timman med att prata i telefon. Råkade fyllesmsa honom att jag hade glömt bort hans röst och behövde höra den; så vi snackade om bandet, pressbilder, självskadebeteende, politik, komplex och all möjlig skit. Han är så fantastisk jävla skitmysig. Trots att jag nog måste nykersmsa honom ett förlåt för att jag babblade så jävla mycket. Haha, skäms.

Nu ska jag lyssna på Kristian Anttila och däcka. Natti natti ec!
+ Jag tror tyvärr att detta råkar vara en sån där jätteseriös crush. Trots att han sa att han nog kommer rösta höger i nästa val.

Ska vi verkligen det? Vill vi verkligen? Håkan Hellström är ju redan ett rätt uttjatat ämne. Känns som att de senaste singlarna har delat upp Håkanisterna i två olika läger. De som klamrar sig kvar vid Håkan-förälskelsen á la 2005 och säger att nej-sägarna är taskiga som påstår att han är slut, och de som suckar uppgivet åt de senaste trevande låtarna. Jag tycker att de senaste låtarna känns så skrivna för Ullevi, de är så gjorda. Det känns så skrivet för att "imponera på kidsen". Det är ju inte skitdåligt på alla plan, men det är otroligt platt. Det är ett "meh". "Brinner in the shit", dock. Har så många frågor angående den. Har ni inte hört den så kan jag bara säga grattis. Annars kan ni lyssna här: https://play.spotify.com/album/7LYNlApihqEaPOBWxNMoVO

Jag kan inte påstå att jag hade förväntat mig särskilt mycket från Håkan 2016 och han har sedan länge varit ett "meh" i mina ögon, men jag blir så klart besviken. Det hade ju varit kul att se honom leverera en kick ass platta. Men sorry Håkis, det ÄR nog över för dig.

Vad tycker ec?

Kan vi bara take a lil moment och snacka om hur min kropp har ballat ur det senaste? Har vanligtvis inget större problem med att gå utan sex en längre tid, och jag misstänker att det är för att jag har relativt svårt för att bli upphetsad. Det händer ju att en trevlig tanke dyker upp i huvudet och får min kropp att reagera lite, men kan oftast lätt vifta bort det och säga åt mig själv att skärpa mig. Men holy mama, inte den här senaste veckan. Har varit så grinig, pirrig och all over the place. Vet inte om det beror på att himlen är lite rosa, att fåglarna kvittrar och att jag har lite vårkänslor, men jag skäms ju nästan.

Till exempel så skrev han igår att han precis hade gymmat. Det var ju inte ett "har gymmat så här får du NUDES och lång invecklad beskrivning utav ett samlag" utan ett simpelt "hej vgd jag är på väg från gymmet dd", men mitt huvud ba :---))) Kunde seriöst inte hålla en vettig konversation på typ tio minuter för att jag var alldeles för upptagen med att SKRIKA INUTI MITT HUVUD. När det värsta hade lagt sig så skrev han att han skulle gå och lägga sig, följt av ett "come here and kryp ner". Och så var det fucking dags igen. Orkar verkligen inte med mina tankar. Det är inte ett "jag måste ligga med någon" heller, det är ett "jag måste ligga med honom". Hjälp mig, snälla.

(Märkte även nu att han låter som en liten fuckboy på sättet jag beskriver honom, haha. Not the case, don't u worry.)