Lämnar lite av mig själv/jag är klar (cw destruktiva relationer)

Det var lite mer än två år sedan och jag var så kär att jag nästan höll på att svimma varje gång jag tänkte på det. Det var väl min första riktiga relation byggd utefter den perfekta relationsmallen. Vi umgicks nästan varje vaken stund och han fick veta allt om mig. Jag var som en öppen bok för honom att läsa. Jag älskade honom så genuint jävla mycket att jag totalt missade hur jag gled längre och längre ifrån alla mina andra vänner. Han sa att vi två inte behövde umgås jämt, men när jag bokade upp mig med mina vänner blev han arg för att jag inte ville spendera den tiden med honom. Jag tänkte att det nog var för att han var väldigt ensam under den perioden, och att jag gjorde fel som ens hade en tanke på att prioritera bort honom.

Han var avundsjuk och så fort jag utbytte en mening med en person som råkade ha penis sa han åt mig att sluta prata med dem. Han sa saker som "jag vet ju vad som kommer hända ifall ni träffas", trots att jag aldrig hade legat med någon annan än honom. Det fick mig att känna mig billig. Jag kände mig liten, smutsig och opålitlig, trots att jag inte hade gjort en enda sak som kunde bekräfta osäkerheten i hans gliringar. Jag intalade mig själv att han sa så för att han verkligen tyckte om mig. Att avundsjukan var ett tecken på att han var rädd för att förlora mig.

Han hade ingen särskild respekt för min psykiska ohälsa. Eftersom jag tidigare hade gett hjärtat rakt ut så visste han också vad som fick mig att bryta ihop totalt. Kanske spårar jag iväg nu, men när jag tänker tillbaka så känns det som att han utnyttjade det väldigt. När jag bad honom vara tyst ett tag för att få utrymme att andas och kväva panikångesten så kunde han väldigt lätt släppa en, tillsynes oskuldsfull kommentar som fick mitt psyke att krevera. När jag var mitt i paniken sa han ofta att jag måste sluta vara så sur. Jag tänkte att det måste vara fel på mig som kräver att min partner ska respektera och behöva stå ut med min psykiska ohälsa. Jag tänkte också att de gångerna han faktiskt höll om mig och lugnade ner kaoset vägde upp för det negativa, trots att han från första början var den som orsakade det.

Han skrattade gärna bort både mig och sig själv, vilket gjorde det svårt att hålla seriösa konversationer. Tog jag upp någonting som störde mig sa han ofta att jag inte behöver förstora allting; att jag överreagerade. Eller så skrattade han bara. Det fick mig att känna mig otroligt oviktig. Jag började inse att det gynnar mig mer att vara tyst än att säga ifrån.

Han suicidhotade när jag gjorde slut. Vilket har fått mig att stå i någon slags skuld till honom.
-

Det var lite mer än två år sedan jag träffade honom, blev kär och blev tillsammans. Det var lite mer än ett år sedan som mitt självförtroende och min självkänsla var spårlöst förvunna men det var också lite mer än ett år sedan jag vågade göra slut. Men eftersom jag inte kommer ifrån den här människan i vardagen så har beteendet och skuldbeläggandet fortsatt. Jag gick ur en destruktiv relation men sitter fortfarande kvar i tankarna, känslan och beteendet.

Jag varken kan eller vill bryta kontakten med den här människan, men jag har bestämt mig för att sluta skuldbelägga mig själv; jag ska sluta ta skiten. Jag ska sluta vara tyst och visa att jag är done done done med hans bullshit. Jag ska sluta vika mig efter honom och börja prioritera mig själv, mina känslor och mina behov. Jag är done med att konstant ha dåligt samvete, att känna mig meningslös ifall jag inte uppfyller hans krav, och jag är done med att behöva tippa på tå för att inte förstöra för mig själv. Hans problem är hans problem. Jag är livrädd inför detta, men det är antingen det här eller graven för mig; jag har insett det nu. Det är nog dags att börja prioritera mg själv, oavsett hur många tårar och skrik det kommer resultera i.

Känner ni mig utanför cyberspace så ber jag om ursäkt.