Endigos blogg

Kollade kalendern och insåg att det officiellt gått två månader sedan jag flyttade till Japan. Det betyder alltså att det här inte bara är det längsta jag varit i landet, utan även det längsta jag varit från Sverige (hell, ifrån Stockholm!)

Och på något konstigt sätt har det faktiskt börjat kännas hemma.
Vem hade kunnat ana?

Har tydligen glidit in på bloggtoppen.

Varför?

Tycker inte att jag skriver speciellt intressanta inlägg. Det handlar ju mest om min egen, för en gångs skull, ganska stillsamma vardag i Tokyo. Samtidigt, på en sida med ett så pass litet community är det väl inte jättestor konkurrens om den topplistan.

Tack för att ni läser, oavsett!
Älskar er alla!

Kom då, haters!

Men i ärlighetens namn, jag har verkligen insett att livet är för kort för att bry sig om vad andrs tycker och tänker om en. Om de inte gör dig lycklig är de inte värda mödan.

Skit i alla som hatar och lev för dig själv!

Sov gott!

Minns du vad du drömmer numera?
Jag gör fan inte det :( Vilket suger, för att jag vet att mina drömmar är nice

Alltså, jag minns ATT jag drömmer coola grejer, men jag minns sällan vad.
Ofta skräck. Eller porr. Eller sånt. Lel.

ps selfie hehu

Förändring är läskigt.
Ibland riktigt jävla otäckt.

Jag har under det här året gått igenom några av de största förändringarna i hela mitt liv och även om det mesta slutat någolunda bra så skulle jag ljuga om jag sa att det inte funnits stunder då jag funderat på att skita i alltihop.

Låt inte den du brukade vara hindra den du kan bli.

Visst, det kan kännas som att hela världen kommer gå under om man ändrar på saker. Som att allt kommer få hel, alla kommer hata än och alllt man har jobbat för kommer braka ihop.

Men, på något sätt så lyckas universum ändå ofta ha sina vägar och tiden har sin gång.
Och jag lovar dig att allt kommer ordna sig.

Och som någon som gått igenom alla typer av förändringar, positiva och negativa, så tror jag på dig till 100%.

You've got this!


ps selfie

Lönen kom tre dagar tidigt, det tackar vi för!
Hade räknat med leva på kokt ris här hemma hela helgen fram till löning på Måndag, men nope!

Så idag har man shoppat ihjäl.

Tog en heldag i Harajuku och har köpt t-shirts, kjolar, halsband, ny foundation och massa blandat.
Blev även en ny TV som fick åka med i baksätet på en taxi. Jävlar vilken skillnad det blev med PS4 på den här skärmen!

Imorgon tänkte jag försöka ha lite photoshoot här och ta lite nya bilder. Varit dålig på att vara kreativ sedan jag flyttade från Sverige, språkstudierna tar upp all min tid numera. Det ger dock sjukt bra resultat, så det är helt värt det såklart.

Här får ni en selfie också, tjohej!

Hej alla barn!

Sjukt hur medelåldern på EC verkar ha höjts sen jag var som mest aktiv här på min gymnasietid. Känns som att alla som hängde här då i våra sena tonår är samma 25-30åringar som hänger här idag. Kul med ett community som kan hålla kvar sina användare dock, även om sidan är mindre än någonsin!

Men vi bloggar på - because why not!

Ärligt talat är det oväntat befriande att kunna skriva av mig offentligt så här på en sida där jag vet att knappt någon läser det, jämfört med alla andra sociala medier. Det känns mer som en hemlig klubb. Som att dela med sig av hemligheter till en liten grupp utvalda.

En liten grupp främlingar i det här fallet.

Idag hade jag tänkt promenera till Ikebukuro, en promenad som är nästan två timmar lång.
Kollade dock ut nu och det spöregnar, så det blir tunnelbana ändå!

Ikebukuro är najs dock. Gillar det som fan. Påminn mig att hänga där mer.

Här får ni en selfie på köpet, hej hopp!

Skriver aldrig riktigt av mig någonstans numera, så hej hej kära EC! Haft den här bloggen i jagvetintehurmånga år nu så vi kör på som vanligt.

Vem är jag egentligen? Vad definerar min existens, mitt liv?


Jag har alltid varit en bandmedlem. En gitarrist i ett band eller sångare i ett annat. Och nu, just nu, för första gången i mitt vuxna liv, så är jag inte längre en bandmedlem. Jag startade mitt första band när jag var tio år gammal, så jag har med andra ord spenderat en större del av mitt liv band än utan band.

Såklart min första tanke var att "Visst, jag startar ett nytt band i Tokyo".

Men vill jag det verkligen? Vill jag starta ett nytt band för att jag vill starta ett nytt band?
Eller vill jag starta ett band för att det är det jag alltid har gjort? Spelat i band?

Jag har under de senaste två och ett halvt året levt som heltidsmusiker och YouTuber, drivit mitt eget företag och betalat både min hyra och min middag helt och hållet tack vare musiken jag gjort. Men nu, i skrivande stund, har jag inte gjort någon musik eller YouTube-video på över en månad, nästan två månader. Har aldrig haft ett sånt här uppehåll... någonsin!

Men om jag inte gör musik, vem är jag?
Om jag inte gör musik, varför finns jag?

Vad gillar jag?
Vad vill jag?

Vem är jag?

Just nu vet jag bara att jag trivs underbart bra i Japan och är så glad att jag har fått ett sånt intresse för styling från seemingly nowhere.
Det vet jag iallafall att jag gillar. Sjukt kul sätt att få vara kreativ på helt andra sätt än genom att göra musik.

Och jag gillar hundar.
Och att dricka alkohol med vänner.

Och ärligt talat, om man har hundar, alkohol och vänner - behöver man verkligen något annat?


PS selfie woop

Klokcan 01:30 och alla sover.
Oerhört tyst på gatorna.
Är någon vaken alls?

Inte här iallafall.."