defectionems blogg

My body is tellin' me "skaffa barn, barn är jättesöta, skithärliga och ASBRA", but my mind is tellin' me no nO NO.

Har börjat få feber och tittar på Julie & Julia. Fryser och är ynklig och blir så sugen på den där fantastiska ost- och spenatpastan jag åt i Stockholm förra sommaren. Borde inte titta på filmer som handlar om mat när jag har noll energi till att laga egen.

På tal om Stockholm så kommer han nog ner till Göteborg den 20e. Saknar honom faktiskt så himla mycket vilket får mig att känna mig superlöjlig. Men det är nog okej, för igår skrev han att kände samma sak.
All ynklighet på samma gång.

Känner mig jätteobekväm när jag går ute utan min långa svarta kappa, men med den på + 24 grader blir jag verkligen som en grillad korv.

Ska sluta fråga mig själv varför jag är så blek för täckande jackor kan vara svaret.

Växjögigget var supersoft och hela staden kändes som en stor mysig kram. Fick höra att det nog bara kändes så för att vi inte bor där. Arrangören var i alla fall ett stycke superimponerande sjuttonåring med gbg-drömmar. Supergullig människa. Sen fick vi en nejlika att hänga fast på mickstativet utav en i det andra bandet, tillsammans med förklaringen "ni tycker väl om The Smiths, eller?"

Igår kom Nelly till Göteborg för att hämta tavlor och kika på ifall hon blev antagen till önskad skola, så det var fint att få spendera lite tid med henne. Lämnade av henne vid centralstationen tidigare idag och slogs av en så otroligt stark lust att ta ett spontantåg till okänd plats. Åka lite tåg och komma bort från Göteborg, liksom. Sen insåg jag att det var en dum idé. Nu ångrar jag att jag inte gjorde det. Vill ändå genomföra det, snart. När jag inte har obligatoriska rep- och inspelningsdagar framför mig.

Känner att jag har druckit alldeles för lite vatten i värmen och sitter därför insvept i en filt och hoppas att huvudvärken försvinner snart. Dumt det där.
En sån där kväll som borde spenderas med huvudet på någons bröst framför typ en skitdålig Nicolas Cage-film. Men nu är det ju inte så. Men om två helger, kanske. Eventuellt.

Nu, en timma senare än avsatt tid, sitter vi i bil på väg mot Växjö och Uffes källare. Vi går på scen ca 22 ikväll ifall ni känner för att svänga förbi!

Nu: cigg och typ 3h bilfärd.

vad jobbigt det är att sakna någon som man inte bara kan ringa upp och be komma över. Det var längesen det kändes så här. Usch.

Inatt hade jag en jättemärklig dröm om en ec:are och idag ska jag försöka carpe diem i solen. Vill helst dricka öl men har egentligen inte ens skrapat ihop ett sällskap än.

Ska bara ta tag i att klä på mig först. Hmu om ni är i Gbg och skulle känna för't!

Häääär är den. Allt gjordes för hand, utan maskin och kändes betydligt mindre än vad jag hade förväntat mig.
Den är öm och fortfarande lite blek, men jag tycker om den. Ser lite ut som en korallrevsmåne. (Edit: oj vad stor bilden blev. oops.)


Får se hur den blir i slutändan.

Om exakt två timmar ligger jag äntligen under tatueringsnålen och senare ska vi repa. Är så fruktansvärt taggad.

Det känns som att min blogg bara handlar om ångest numera. Det är bara skönt att kunna skriva ner skiten någonstans där det inte behöver betyda så supermycket. Borde kanske egentligen inte be om ursäkt för det.

Nu börjar jag minnas varför jag inte har tillåtit mig själv att få känslor för någon det senaste. Är så arg på mig själv som har låtit rövhål komma nära med sina lovord för att sedan skratta bort allt viktigt, lite för många gånger; för nu är det såklart så min hjärna tänker att det är.
Det spelar ingen roll att han tog min hand på spårvagnen, att han kysste mig framför sina vänner på Kungälvsfesten jag råkade hamna på igår, eller att han själv sagt att han har en crush på mig. För i mitt huvud har han noll riktiga känslor för mig. I mitt huvud görs alla de här sakerna för att jag ska känna mig trygg nog att plocka bort skyddsmurarna så att det blir enklare för honom att utnyttja mig och sedan säga "men hallå, trodde du på det där på riktigt?" Jag är så himla himla rädd för det.

Den enkla lösningen skulle ju självklart vara att fråga honom hur han tänker, men jag intalar mig själv att det bara finns ett svar och jag vill inte visa att det är den frågan som har dominerat mina tankegångar hela helgen. Vill inte visa att jag egentligen är så löjligt jävla ynklig (förutom här på ec, såklart. Här visar jag ju det tyvärr hela tiden).
Så jag torkar ut, skakar, överanalyserar, skäms och självkritiserar istället. Vad löjligt, egentligen.

Nu har han i alla fall åkt tillbaka till Stockholm och jag väntar på att Ezra ska höra av sig så vi kan bestämma hur vi ska carpe diem.