Berätta för mig hur man bryter isen

Nu börjar jag minnas varför jag inte har tillåtit mig själv att få känslor för någon det senaste. Är så arg på mig själv som har låtit rövhål komma nära med sina lovord för att sedan skratta bort allt viktigt, lite för många gånger; för nu är det såklart så min hjärna tänker att det är.
Det spelar ingen roll att han tog min hand på spårvagnen, att han kysste mig framför sina vänner på Kungälvsfesten jag råkade hamna på igår, eller att han själv sagt att han har en crush på mig. För i mitt huvud har han noll riktiga känslor för mig. I mitt huvud görs alla de här sakerna för att jag ska känna mig trygg nog att plocka bort skyddsmurarna så att det blir enklare för honom att utnyttja mig och sedan säga "men hallå, trodde du på det där på riktigt?" Jag är så himla himla rädd för det.

Den enkla lösningen skulle ju självklart vara att fråga honom hur han tänker, men jag intalar mig själv att det bara finns ett svar och jag vill inte visa att det är den frågan som har dominerat mina tankegångar hela helgen. Vill inte visa att jag egentligen är så löjligt jävla ynklig (förutom här på ec, såklart. Här visar jag ju det tyvärr hela tiden).
Så jag torkar ut, skakar, överanalyserar, skäms och självkritiserar istället. Vad löjligt, egentligen.

Nu har han i alla fall åkt tillbaka till Stockholm och jag väntar på att Ezra ska höra av sig så vi kan bestämma hur vi ska carpe diem.