SysterTillas blogg

Jag älskar dig Oktobertankar

När tankar känns och skär som bitar av glas.

Jag är trött. Väldigt, väldigt, väldigt trött. Det är svårt att sova. Det är svårt att äta. Det är svårt att känna. Det är för jävla svårt att gråta. Jag är så ledsen. Det känns som jag är fylld av tårar, som om det håller på att rinna över, som om jag är på väg att lösas upp, som om mina konturer blir allt diffusare. Vatten. Jag kommer att dö drunkningsdöden inifrån, mina inre organ kommer dränkas i alla tårar som inte får komma ut om jag inte snart kan gråta.

Jag går. I skolan. Till skolan. Runt skolan.
Hittar aldrig någon. Eller mig själv.
Jag går. I en evig evighet. Hittar aldrig något.
Spöken. Skrik och tomma själar.
Jag springer. Springer. Letar.
Jag hittar aldrig någonting.
Stegen ökar. Blir fler. Fördubblas.
Jag springer. Men benen bär inte längre min kropp.

Är trött på att behöva höra av mig till mina vänner hela tiden. Existerar jag ens för er?
Är det alltid jag som ska behöva fråga om vi kan träffas, alltid jag.

Kaos.
Kaos i mitt huvud.
Kaos i min kropp.
Kaos i världen.
Allt bara snurrar.
Jag mår inte bra.

Jag är i lammhult hos min älskade Sofia.
Det är fint.
Hehe, vi är så sociala. Sitter vid varsin dator.
Men hon är sjuk, så det är okej.
Jag älskar henne ändå.

Jag kan inte andas.
Någon stryper mig.
Men jag orkar inte bry mig.
Smärta är det enda som får mig att känna mig levande.
Jag ler.
Nu är slutet nära.
Så nära..

Jag orkar inte med mig själv.

Jag är tillbaka.
Bara så ni vet.