Orakels blogg

"Du är stark, Trixi"

Många säger att jag är stark. Men då säger jag "Jag har ju fan inget val?". Visst, det är skönt att folk tycker att jag är stark, men vad - som sagt - har man för val egentligen? Om jag kommit såhär långt kan jag väl inte bara dö? Jag har kämpat i över 10 år, och att ge upp nu skulle kännas som ett oerhört nederlag. Jag har kämpat mot
Självskadande
Ångestattacker
Mobbning
Misshandel
m.m.m.m.m.m.m...... Listan kan göras ganska oändlig.
MEN! Om jag skulle ge upp vad har jag då för val? Döden? Nej, det kommer inte bli så. Inte självvalt i alla fall.

Jag är faktiskt stark!

Men... Att vara stark innebär inte alltid att vara modig, framgångsrik och att nå sina mål. Det kan vara oerhört jobbigt att vara "stark". Att vara "tuff". Att gå emot det jobbiga. Men.. Om jag inte skulle vara stark då? Skulle jag vara modig och framgångsrik då? Det är en mycket underlig fråga. Kanske rentav idiotisk.

Och det jag vill göra klart för alla är: Kalla mig inte stark. För det är jag inte. Men kalla mig stark ändå. För det vill jag vara!

Mina självmordstankar kan ta sig i röven, för jag kommer inte ge upp!

Lägger in lite dikter då och då. Denna är kanske konstig, men skratta inte. Det är allvar.

Syltburkens lock stängs.
Öppnas igen.
Stängs.
Och öppnas.
Jag tittar förfärat på klockan.
Jag skulle varit iväg för längesen.
Jävla tvång.
Syltburk
Som stängs och öppnas
Öppnas och stängs.
Och jag ramlar av stolen
När jag märker att burken inte går att stänga mer
För locket blev slitet när jag sliter upp och ner
Förfärat.
Sorgligt.
Att denna syltburk ska vara så jävlig.

Allt blir ett problem när jag är ledsen
Som en syltburk till exempel.
Ingen skulle tänkt på
Att ett lock på en syltburk ska vara korrekt ansluten
till behållaren med sylt i.

Nu går syltburken inte att öppna.
Gammal sylt har klibbat sig.
Så jag kastar hela burken i golvet.
Vill inte se den mer.

Jävla burk!

Har babblat lite med morsan i telefon ;)

Jag har slutat försöka. Slutat vara glad. Slutat att försöka vara glad.

Gjorde denna i PS. Lite sorglig tycker jag faktiskt. Men ändå gillar jag den.

Nu käkar jag fil och tänker på lite allt möjligt. Tråkig dag, ska ner till tvättstugan och tvätta kläder med bostödet, sedan ska jag laga mat, och sen diska. Tristess.

Nu kommer delar av min historia. Mitt förflutna. Inga korkade kommentarer tack. Läs inte om du är känslig. Jag kommer då och då skriva om mitt förflutna. För att liksom skriva av mig. Har du något korkat på lager? Spy ut det i en papperskorg är du snäll.

Kniven.

- Ska jag skära ut ögat på dig? gapade G och tog kniven närmare mot mig.
- ....
Jag sa inget, men skakade på huvudet.
Syrran stod lite längre bort och lipade.
En tjej sa till henne att de inte tänkte göra henne illa. Som om de menade att de "minsann bara är ute efter Patricia". Hon blev väl fan inte lugnare av det? Hennes idol blev hotad liksom?
- Jag ska minsann....
Sen försvann dem.
Tidigare hade de precis knuffat ner mig på marken och kastat massa snö på mig.
Och syrran lipade.
Och jag med.
Och de sa at jag bara tyckte synd om mig själv.
Tror de att jag ser mig själv som en jävla hero när de hotar mig?

Pappa tog med mig hem till G. Pappa skällde ut pappan till G. G:s pappa sa till honom att genast ge honom kniven, och så fick han något straff jag inte hörde. För jag stod bakom pappa och vågade inte se fram. Vad skulle hända i skolan nästa dag när jag hade skvallrat?

Och nästa sa de att jag var feg och mesig.
- Du är fan en tönt. Om du säger det till någon att jag sagt det, så kommer jag inte bry mig. Jag står för min åsikt: du är en jävla tönt!
Så sa A till mig dagen efter på Lunarstorm. Jävla Lunar. Så jävla cool på "den tiden".

Och senare det året drömde jag att jag hade tappat ögonen. Vilket jag givetvis inte hade gjort.
Jävlarna. Fattar de inte hur mycket det förstörde?

Och nu kommer ni kanske säga att jag ska lägga ner detta. Gå vidare liksom. Nej, jag tänker tala ut för hela världen hur jobbigt det var.

Om jag har tur kan de jävlarna se hur mycket de förstört.

Och dö.

Eller nej, jag önskar ingen döden, men nästan.



/Tricia

Okej, NI kanske inte tycker detta är stort, men det gör fan jag! Jag har faktiskt varit med bostödet ute och tagit ut pengar, gått en promenad, handlat mat, och sedan städat! What's the point??! kanske ni tänker: Jo, för mig är det faktiskt en big deal om jag över huvud taget orkar göra någon syssla när jag mår såhär! och dessutom fullföljde jag detta! Jag har ADHD, och ibland klarar jag knappt att dammsuga. Det kan vara svårt att förstå om man inte är insatt i psykisk ohälsa, men för mig är detta en stor klapp på axeln! YAY, grattis till mig!!!!