Riktigt namn:
Simon Misanthrope Civilstatus:
Upptagen
Läggning:
Inte valt
Intresse:
Slåss
Bor:
Inte valt
Politik:
Kommunist
Dricker:
Inte valt
Musikstil:
Hardcore
Klädstil:
Inte valt
Medlem sedan:
2009-01-19
Obama blev president. Den första svarta presidenten i USA.
Jag satt nyss och tänkte lite.
Hur skulle det bli om en svart blev statsminister i Sverige? För helt ärligt så har vi rent generellt en mer fascistisk läggning i Sverige än i staterna.
Vi packar in alla invandrare i små stadsdelar och förorter istället för att ge dom en chans att anpassa sig, medans en afro-amerikan är som vilken annan medborgare som helst i USA.
Vi är långt ifrån ett samhälle som inte är segregerat, hur mycket vi än vill påstå motsatsen. Vi ska vara så jävla neutrala i det här landet så att inte ens rasisterna vill påstå att de är rasister.
Jag har vissa ståndpunkter här i livet. Jag delar med mig av mitt synsätt ganska regelbundet och "in your face".
Men jag går aldrig till personangrepp, jag försöker inte ändra på folk. Jag försöker att genom att säga saker få andra att tänka lite, eller att starta en debatt. Jag påstår inte att jag alltid har rätt.
I helgen träffade jag mitt ex, och hon sa:
"Fan vad härligt det känns att se att du är go' och glad, och inte försöker vara så jävla hård som du är på internet"
Så nu undrar jag: Uppfattas jag som en jävla översittare eller bitterfitta?
I felt your sickness brush against my arm as I walked by you.
I heard your voice but couldn't tell that it was you.
And slowly watched your sickness slip away into a place
that I'd once feared. But I was not afraid this time.
So I gave chase and found it, finally, slowly feeding from your head,
and from my friends, and from my family, so I grabbed it by the neck.
"For every lover you have ruined..." I dug my nails into its flesh.
"...and every life that you have taken..." slammed its head against the brick.
Its blood poured out onto the pavement,
I stirred it in with dirt and spit.
"I will take a part of you."
I made mortar from the mix,
Tore every organ from its body,
broke its bone and fashioned bricks.
I laid the mortar in between,
I made a throne for hope to sit.
"Too long you've torn us into pieces,
firmly held onto our wrists. Today I bury you in me."
I swallowed every inch of it.
I'll hold you, as you have held me.
You've held me in your heart, we'll be set free from fear.
We've felt our failures,
we've watched our passions leave, but we're still breathing on.
I'll hold you, as you have held me.
You've held me in your heart. (And I will hold you in my heart)
But I still see him dead in the parking lot at the gas station just down the street.
And I still hear my friend say,
"You know, you wouldn't believe the things I saw when I was stationed overseas."
But he somehow keeps smiling in spite all of that,
while I keep finding ways to push the good out for the bad.
Oh, how selfish of myself to always say that it was more than I could take,
like it was pain I could not shake,
like it could break me with its fingers, throw my body in the lake,
and I would slowly sink away.
But the Truth is it was sorrow that I made and would not face.
See, I keep falling for the future after tripping on the past.
And I am always tearing sutures out to make the anguish last like it defines me,
or reminds me I've found comfort in my suffering
and uncertainty in happiness and death.
Because what's next is such a mystery to me.
I am terrified of all the things I feel but cannot see.
Friends and family, put your hand into my hand and lay your head into my chest.
You are all that I have left here
We are all that we have left.
We are the lovers. We are the last of our kind.
Link your arms and keep your chin up
and I swear that we'll be fine.
We are the lovers. We are the last of our kind.
Though we're not sure who we are, we keep our heads up.
Though we're not sure where we're from, we keep our hearts up.
Though we're not sure when we'll leave, we keep our hopes up.
Though we're not sure where we'll go, we keep our hopes up.
Keep your head up, we're fine. Just keep your head up. I swear we'll be alright.
Keep your head up. Oh, my friends, keep your head up. and I swear we'll never die.
I swear we'll get home safe and sound. We'll live on underground.
I will give your heart a place to rest when everything you had has turned and left.
I'll weave your names into my ribcage, lock your hearts inside my chest.
Regain the passion I once carried, do away with all the rest.
I tore the sickness from your bodies, smashed its head against the bricks.
I made a castle from its bones that you may always dwell in it.
So sing for every buried moment that you'd thought would never end.
And sing your fears about the future and a dirge for faded friends,
for all the love that you had held to, why it somehow failed to keep.
And sing each minute you've been frightened, every hour that you've lost sleep
And sing for all your friends and family, sing for those who didn't survive.
But sing not for their final outcome, sing a song of how they tried.
We live amidst a violent storm. It leaves us unsatisfied at best.
So fill your heart with what's important, and be done with all the rest.
We are what's left of what we once were.
We are falling far behind.
There's so much stacking up against us and we're running out of time.
We are but hopeful children, and we're the last of our kind.
But if we let our hearts move outward, I know we will never die.
We are but friends and family, we are the last of our kind.
So hold my hand, I'll lift your head up, and I promise we'll be fine.
We are but hopeful lovers, and we are running out of time.
There's so much stacking up against us, and we're falling far behind.
We are but hopeful lovers, we are the last of our kind,
But if we let our hearts move outward, I know we will never die
We are but lovers, we are the last of our kind.
And if we let our hearts move outward, I know we will never die
We are but lovers, we are the last of our kind.
And if we let our hearts move outward, we will never die.
Först och främst så är ju köttet levande varelser som slaktas enbart för vår "njutning". Det faktumet är till 100% säkert.
Men den eviga diskussionen: är det moraliskt fel att äta köttet?
Jag tycker helt klart att det är det. Är vi så lata att vi inte kan ställa om vår kost genom att stryka kött från får kost? Det finns ju t.o.m köttsubstitut i form av t.ex. soja-protein och vetegluten (seitan). Men vi människor har ju alltid gillat lättja, så det är ju alldeles för jobbigt att byta frysdisk när man ska gå och handla, eftersom man har en rutin (notera min sarkasm).
Att djuren lider verkar vissa stänga ögonen för och säga något i stil med "Nej, så är det inte. Dom slaktas humant". Även om jag vet att djuren missköts även här i sverige så undrar jag hur man kan slakta något på ett humant sätt.
Sen är det ju även en hälsofråga. Vissa säger att man inte får i sig nog med näringsämnen. Även här faller detta på lättja. Om man håller koll på vad man äter och håller en varierad kost så är det klart att man får i sig det man behöver.
Övriga faktorer är ju utsläpp, global uppvärmning och miljöförstöring som skulle minska drastiskt om vi åtminstone drog ner på vår köttkonsumtion.
Slutligen: Vegan?
Ja tack. Fortsätter man att käka ägg och förtära mjölkprodukter så stödjer man industrin som tvångsinseminerar kor, slaktar "oanvändbara" tjur-kalvar, mjölkar kor till döds och tvingar hönor att lägga alltför många ägg.
Om man säger att man är en djurälskare så ska man inte ha en katt i knät och ett lamm i magen. Det finns ett ord för det: Hyckleri!
Jag står upp för mänskliga rättigheter. Jag står upp för djurens rättigheter. Jag vill att alla ska ha det lika bra och leva i harmoni.
Ändå tar jag avstånd ifrån ordet feminism. Inte för att det är något dåligt (snarare motsatsen), utan för att det är ett så laddad ord, som näst intill exkluderar allt annat än just kvinnors rättigheter.
När jag ser på jämställdhet så är det så många fler grupper än just kvinnor som har det svårt i samhället. Invandrare, handikappade, etc etc.
Häromveckan blev jag rejält utskälld av feminister när jag tog upp den här diskussionen på Facebook, mycket pga att jag uttryckte mig väldigt klumpigt, vilket jag nu i efterhand inser.
Min poäng är: Jag är en feminist, men så mycket mer.
När jag gick i 7:an stod jag för första gången upp för en annan människa. En invandrarfamilj vars dotter gick på min skola skulle bli utvisad på inhumana grunder. Vi var ett gäng på säkert över 100 ungdomar som vaktade deras lägenhet dag som natt och bildade murar för att mota bort polis och migrationsverket.
Jag kände inte familjen personligen, men min mormor bodde granne med dem och brukade bjuda barnen på godis. Men det kändes ändå bra att göra något som betydde något för någon annan. Vi gick fackeltåg och höll manifestation i kyrkan.
Senast nu i vinter blev Hagfors-bon Charles Medumas fru och barn utvisade till Ryssland, ett land han knappast kan åka till, med tanke på att han är av Afrikanskt ursprung.
Jag gjorde något så litet som att starta en facebookgrupp tillsammans med en annan tjej från Hagfors som startade en namnlista.
"Starta en facebook-grupp... Vad fan skulle det hjälpa?" tänker ni.
Det gav flera tusen namnunderskrifter, radio-inslag, fackeltåg på flera orter runt om i Sverige, manifestationer. Och kanske att några fler fick upp ögonen för sveriges invandrarpolitik.
Mycket pga musiken jag lyssnar på har jag förstått att det är viktigt att engagera sig i politik och andra människor och levande varelser.
Vi ska inte vara nöjda över att vi själva har det bra. Vi ska vara missnöjda över att andra har det sämre.
Att lyssna på Meshuggah är ungefär lika coolt som att lyssna på Dragonforce eller Yngwie Malmsteen.
Metal-nördar i slitna Amon Amarth-tshirts med flottigt hår.
Ni kan spela alla världens skalor bakom ryggen men när ni ska skriva text så slutar det med att det handlar om eld och svärd.
Ni kanske har tekniken, men när det gäller hjärta så faller ni platt.
