Bslidors blogg

Igår var grymt nice. Var ute på krogen, för andra gången, med en kille som e assnygg (även om han ej e insatt i politik och ibland vill jag slå hnm för han e korkad).
Blev inte lika packad som förra gången, men det var grymt iaf. Åkte hem till honom sen och blev mer borta. Somnade uppenbarligen lutandes mot hans axel så japp.

Vaknade med att jag sovit med armarna över huvudet och de hade 100% domnat bort. Trodde först att jag hade tappat mina armar.

Men nu drar jag hem, ska bada och chilla. Skulle egentligen träffat folk idag, men vet verkligen inte om jag orkar atm. Min pappa fyller år imorgon och är efterbäng atm och om jag dricker ikväll kommer jag vakna med världens största bakfylla imorgon.

Kanske drar och träffar någon och tar en cigg om jag orkar, men tror fan inte det.

E trött, vill röka. Har inget smink så känner mig tom, men det e också ganska nice pga kan klia mig i ögonen när jag vill.

Ska nog dra hem och städa idag. Och nu precis när jag skrivit detta så vill hag ej längre pga kom på att min mamma e hemma. 8)))))) Kulkul.

Aja, var på soc idag och de är nice. De såg till att jag får gå ut med kompisar igen på helgerna och nu så ska de se till att jag xår mitt studiebidrag och att jag kan arbeta mig upp till kanske en månadspeng av mina föräldrar.
Skulle kännas bra att ha det då jag aldrig haft det innan. Då har det varit mer "ring om det e ngt". Men gillar ej det pga vill ha kontanter i handen och veta att detta e vad jag har denna vecka/månad och det måste jag hålla mig till.

Jaja, är klar med matten samt gjirt extra saker också. Slutar om 8 min och har sedan estet, nice.

Hatar att vara emetionellt instabil. Har inte många känslor men däremot så kan jag känna det känslor jag har jävligt starkt.

Blir så lätt arg på folk. Mest mina föräldrar. Speciellt när jag ber dem att inte prata med mig eller ställa massa frågor pga vet att jag e sur och om de håller på så kommer jag bli asförbannad och skrika på dem.

Men de fortsätter iaf?! Lxm jag ber dem att ej fråga eller prata med mig så att jag kan lugna ner mig och inte vara så sur. Men de fortsätter och jag får jävla ryck och vill slå någon.

Aja, bra att jag ska på familjemöte med BUP snart pga min psykolog tkr ej att mina föräldrar kan hantera mig rätt bär jag e arg. Glad att hon e på min sida iaf.

Nu idag (om jag minns rätt) så är det 9 månader sedan som jag kom ut som trans till mina föräldrar. Och det var idag 9 månader sedan jag slutade vara rädd för att visa vem jag är.
Hade kommit ut för mina vänner innan, men när jag kom ut för mina föräldrar så slutade jag vara rädd. Och det har blivit så mycket enklare att leva sedan jag kom ut.

Min mamma har slutat kalla mig för hennes "dotter" och "flicka", och när hon säger fel brukar hon rätta sig och säga förlåt, och när jag säger till gör hon samma. Har hittat massa andra transpersoner, binära som icke-binära, som nu är mina närmaste vänner. Majoriteten av mina vänner är nu transpersoner, och de som är cis är helt fantastiska och vet massa om transkapmen och gör allt för att hjälpa till.

Jag har skällt ut anställda på affärer när de är transfoba och vägrar säga förlåt, jag har skrikit på min pappa för att han vägrar sluta säga "flicka", jag har gått runt på stan med transsymbolen på min väska, jag har lärt ut mina barndomsvänner om trans och de har till viss del förstått och alltid respekterat. Har fått bort negativa personer ur mitt liv. Allt har bara blivit så mycket bättre, är så lycklig.

Orkar inte gå upp ur sängen igen. Är så jävla trött, även om jag sovit i över 8 timmar. Är van vid 5 timmar och vara pigg, men denna jävla circadin dödar mig.

Gick till skolan igår för att endast ha 2 lektioner, var där i 2 timmar.
Idag ska vi på något museum och jag orkar verkligen inte. Kan knappt hålla ögonen öppna pga så trött.

Och att jag måste bo hemma gör inget bättre. Min mamma är överallt hela tiden och ska alltid lägga sig i vad jag gör och störa min morgonrutin.
Låter ju inte nödvändigtvis jättejobbigt, men med min asperger så försöker jag få morgonrutiner, men det går inte när någon annan är ivägen för det jag gör.

Hoppas sä jävla mycket på att lss låter mig flytta in på boendet som min skola har.

Och bröt precis ihop när mamma kom in och sa att jag skulle göra mig klar och att hon kunde köra mig till skolan. Hatar att jag vill men inte kan. Hatar det så jävla mycket.

Gick precis till pressbyrån för att köpa en pastasallad pga hann ej äta frukost och är på g till skolan och lunchen brukar vara asäcklig så mste äta ngt. Och personen som stod i kassan gjorde min dag.
La fram pastasalladen och den bara "åhh, mumma!!". Jag dog, började nästan asgarva.

Fick även höra att mitt halsband var snyggt, tackar.

Min psykolog är seriöst den bästa i hela världen och jag älskar henne så mycket. Hon är typ alltid på min sida och förstår vad jag menar och hur saker andra gör påverkar mig osv.
Och jag berättar om saker mina föräldrar gör som gör saker svårt för mig och hon bara "ja, det är förståeligt att det är så, och dina föräldrar måste förstå det och börja agera på andra sätt. Jag tycker vi ska ha ett familjemöte där vi kan få dina föräldrar att lyssna och ändra på sig. Funkar det?".

Alltså sååååå bra pallar ej. Har gått från att vara gränspsykotisk och grovt suicidal till att orka gå i skolan, vara väldigt glad iaf ett tag barje dag, inte vara gränspsykotisk även om jag ibland får dippar. Seriöst, på ett år har allt blivit så mycket bättre.

Min psykolog är seriöst den bästa i hela världen och jag älskar henne så mycket. Hon är typ alltid på min sida och förstår vad jag menar och hur saker andra gör påverkar mig osv.
Och jag berättar om saker mina föräldrar gör som gör saker svårt för mig och hon bara "ja, det är förståeligt att det är så, och dina föräldrar måste förstå det och börja agera på andra sätt. Jag tycker vi ska ha ett familjemöte där vi kan få dina föräldrar att lyssna och ändra på sig. Funkar det?".

Alltså sååååå bra pallar ej. Har gått från att vara gränspsykotisk och grovt suicidal till att orka gå i skolan, vara väldigt glad iaf ett tag barje dag, inte vara gränspsykotisk även om jag ibland får dippar. Seriöst, på ett år har allt blivit så mycket bättre.

Missar de tre första lektionerna pga ska till bup. Vill ej missa för då måste jag ta igen en massa. Och på torsdag ska jag till soc och då missar jag också massa lektioner.

Ska se om jag orkar träffa någon idag. Vill men är trött och vet ej om jag orkar.

Glömde också att ta mitt ritalin idag, känns ju lagom kul. Min eyeliner blev dock snygg på första försöket så jag överlever.

Har aldrig någonsin kännt ett behov av att vara tillsammans med något, men nu så. Och det är nog en av de värsta känslorna någonsin. För jag vill så gärna vara med någon och gilla någon, men självklart så finns det ingen.

Och när jag är såhär så saknar jag gamla engångsligg av någon anledning??? Varför ska det vara så???

Seriöst, detta är långt ifrån vad som är ok i mitt liv just nu. Utvecklar ätproblem och bråkar med lss, behöver inga känslor av ensamhet nu också?!

Varför ska det vara så svårt, hatar känslor.