Vill bara börja gråta.
Var på DBT:n idag, har grupp/färdighetsträning varje måndag. Andra gången för min del.
Första gången jag var där fick jag ett helt okej intryck. Så jag kom dit idag med en positiv inställning osv.
När vi först hade träning i medveten närvaro, efter att hon som är gruppledare plingat i klockan och började fråga oss vad vi tänkte på osv, så berättade jag givetvis. Redan då börjar hon ifrågasätta mig och kommer med anklagelser om att jag inte varit tillräckligt fokuserad. Förklarade då neutralt och vänligt att det inte var så jag menade, men det hjälpte tydligen inte.
Sedan när hon frågade om hur vi hade gjort hemuppgiften så började en av de andra i gruppen att berätta om en situation hon vart med om i veckan då hon haft nytta av hemuppgiften osv. Sedan när hon frågade mig så börjar jag att berätta om en liknande händelse för mig osv, och så avbryter hon "Men sakta lite här nu... det känns som du sitter här och berättar en story, jag frågade efter vad du upplevt för känslor" (var inte alls skillnad på hur jag sa och hur den andra tjejen sa). Vad i självaste f-n?! Apropå det så svär hon jättemycket också. Professionellt för en psykolog som leder gruppterapi?
Vid ett senare tillfälle så satte jag ena foten mot stolen mittemot för att vila den. Så säger hon "Ta ner foten därifrån, det där är inte okej", jag ba happ så la jag foten i knäet istället. Så sitter jag så, liksom avslappnad (eftersom jag inte kan sitta uppsträckt speciellt länge utan att få oerhörda smärtor mellan skuldrorna), och så fem minuter senare så ba "Men ta ner foten från stolen sa jag?!" jag log och ba "Jag har foten på mitt knä!", varpå hon svarar "A men kan du inte sträcka dig upp? Du behöver väl inte sitta så där?", så sköt jag ifrån stolen lite så det skulle synas att jag inte hade foten på den fjhkdslhfj stolen. Och så blir hon typ arg och ba "Näe vet du, sån där stil är inte okej! Sätt dig ordentligt nu!!"
Från början var jag liksom inte ens irriterad. Jag bara "ok" typ och rättade mig efter vad hon sa, vek mig liksom. Respekterade hennes auktoritära position, typ. Men det där var verkligen droppen som rann över, så jag började grina. Mitt i terapin, bland människor jag inte känner som har gått där i ett år. VAD jag än gjorde så kommenterade hon och avbröt mig och pikade och pikade och pikade. Och skulle jag säga något emot så skulle hon vända det mot mig för "när man har borderline så reagerar man som att alla är emot en". Jag härdade ut tills det var slut, men jag ska inte hejdå när jag gick. Jag tog på mig mina kläder, packade ner permen och gick. Tittade inte ens på henne.
I såna här situationer är det fruktansvärt svårt att förlåta människor.
Dessutom sa hon grejer rakt ut i gruppen som var så SJUKT onödiga. Hon vet att jag är troende, så det känns som att hon gjorde det för att provocera. SIN EGEN PATIENT. VAD I SJÄLVASTE.
Typ "JA FÖRLÅT IFALL JAG KRÄNKER NÅGON KRISTEN HÄR NU, Men man får ju typ leka lite Jesus i din situation Emma" och "Bra gjort Ylva när du bara accepterade situationen och gick vidare, även om man blir arg på insidan behöver man ju liksom inte ÅKALLA SATAN eller så", så börja typ de andra skratta. Jag bara tittade ner i bordet. Hon får väl tro eller tycka vad hon vill, men är det okej att medvetet sitta och hacka på sina patienter? Eller, jag kanske bara har Borderline och tar allt personligt...
Och som grädde på moset så är facebook nere när jag äntligen har möjlighet att prata med min älskade. Och han kommer inte in på Skype. Har inte känt så här sedan typ september.
