Joyzies blogg

Morsan kom in i mitt rum och började skrika på mig...

"Du kämpar aldrig!"
"Du är så jävla lat och bara sitter vid datorn"
"Du har inte blivit riktigt mobbad"
Blablablabalbla... Osv.

Nu har hon skrikit på mig sen strax efter mitt senaste inlägg. Jag vill nästan be psyk låsa in mig så jag slipper henne. Iaf för ett par dagar.
Hon bara skriker... Går inte att prata normalt med henne... Och så blir hon förbannad på att jag inte pratar med henne om mina problem. Ha!



Usch.. Allt jag vill är att krypa ihop i min kärleks famn, ligga med huvet mot hans bröstkorg och ha fredagsmys.. Glömma allt annat.

Vill smsa Johannes "Fan ta dig!! Jag behöver dig!!" Men sist jag skrev till honom sa jag åt honom att ha ett bra liv, jag skulle sluta skriva...

Hey ho, to psyk we go...

Okej då är det väl psyk nästa...Johannes bryr sig inte.. Väldigt sårande trots att det inte är någon överraskning..

Hur kan man tappa såna känslor så totalt bara sådär?
Läste ett långt mail från när jag var i England.. Vi älskade verkligen varandra. Varför var hans kärlek tvungen att dö medan min är lika stark nu som då?

Aja... Ensam har jag alltid varit och kommer väl alltid vara. Orkar inte bry mig längre, allt går åt helvete iaf. Men för min familjs skull ska jag uppsöka psyks akutmottagning istället för att låta mitt liv fullständigt braka åt helvete. Vilket det redan är på väg att göra för den delen... Eller ta livet av mig. Har inte lyckats någon av de gånger jag försökt tidigare så aja.. Psyk då.

Men som vanligt blev jag runtkastad ett tag innan jag fick tag i en sjuksköterska som sa åt mig att åka in till akut-psyk. Älskar det. Ignorerad, ignorerad, ignorerad.

Mit liv går ut på att jag blir ignorerad av folk.
Vilket liv förresten? Jag har inget.

Allt jag ber om är terapi från utbildade människor och kärlek från människor i min närhet.. Tycker inte det är mycket begärt men tydligen ber jag om världsherravälde..

Inget förringar och drar ner en människa så,
som medvetandet att icke vara älskad.

Nej det är sant...


Jag älskar Johannes sjukligt mycket men inte på ett beroende vis. Han bara.. Är mitt fullständiga allt.
Mitt liv, min själ, min lycka.
Men han vet inte om han vill vara med mig..

Det dödar mig.
Mina tankar dödar mig.

Vill bara krypa ihop i hans famn och vila. Vila från alla hemska tankar, osäkerheten, människors tysta avsky och hat.
Men han vill inte ha mig där...

Om han ändå kunde förstå....

Skrikiga, dryga, tjatiga föräldrar som bara gapar på en... Kan man aldrig få komma bort..?

Aja... Gå och städa...

Facebook skriver ju automatiskt ut om man ändrar relatonsstatus. Så också för mig när jag bytte till singel.
Och då började folk haja till och fråga MASSOR av frågor och snacka skit om Johannes mm, och det blev bara så irriterande och jobbigt.. Så tillslut skrev jag en längre statusuppdatering för att få käft på alla glappande helveten:

Folk frågar massor om Johannes och sådär och det är rätt jobbigt att upprepa samma sak om och om igen så trots att jag tycker det är onödigt och rent privat vill jag få slut på frågor från alla.

Jag älskar fortfarande Johannes väldigt mycket och saknar honom om möjligt ännu mer, ja. Men det var saker som inte funkade, saker ni inte har att göra med, så ja, JAG gjorde slut trots att mitt hjärta gick i bitar. Men det ger er ingen rätt att kalla honom skitstövel, rövhål mm, för ni VET egentligen inte.
Istället för att snacka skit om killen jag fortfarande älskar så finns där och gör mig glad och få mig att tänka på annat. Jag blir MYCKET gladare av det än skitsnack.
Tack...

I really hope it works.

Åter igen har man blivit förnedrad...

Gjorde slut med Johannes i onsdags, han har sex med någon annan direkt, efter att ha dissat mig i en månad när vi var tillsammans. Precis som Marcus...

Och så skriver han på facebook:

Relationsstatus ändrad: Singel

" Måste sluta med sexet"


I'm crying my heart out. Literally. God damn it hurts....

Johannes ändrade just sin status på facebook till Singel.. De borde seriöst inte göra så ont som det gjorde. Eller gör...

Feels like someone ripped me heart out. Again.
FUCK EVERYTHING! ESPECIALLY EMOTIONS!

Så.. Jag hade en väldigt trevlig fredagkväll/lördag även om personen jag besökte inte var världens finaste i utseende. Men insidan var god och jag kände mig trygg. Skönt med en paus från morsan och äntligen sex även om inte det heller var det bästa. Well well, han hade en helt okej kropp och var mysig att gosa med.

Dock var det lite pinsamt när jag råkade uttrycka mig heeeelt fel ang att jag inte vill ha ett förhållande eller så, utan bara sex och sällskap. Men jag lyckades rädda det... Vill ju inte såra honom eller så. Men ja, som sagt, riktigt sköna dagar då jag faktiskt kopplade av och försökte glömma om allt annat.
Jag lyckades inte helt hela tiden tyvärr...

Jag måste tyvärr erkänna att jag saknar Johannes som fan. Liksom... Den Johannes som kramades med mig och tröstade mig, åtrådde mig och myste med mig. Jag minns de stunderna lite då och då, utan att egentligen tänka på Johannes eller nåt relaterat till honom.. Jag bara... Önskar att han inte lät mig göra slut. Att han försökte stoppa mig och ändra på sig... Jag bad inte om en total makeover, bara ändra sina prioriteringar lite...
Jag bad ju nästan bokstavligt talat på knä om att han skulle bry sig om mig och trösta mig, för att jag verkligen behövde honom...
Oh well, jag antar att jag inte betydde tillräckligt mycket för honom. Men det är svårt att ta in.

Så, jag tröstade mig med att ha sex med en actually caring främling. Lovely.
Ångrar det dock egentligen inte så mkt.. Jag bara... Önskar att jag hade bättre anledningar.


I guess I'm done reveling my thoughts. It won't help anyways...

Ska träffa en knullkompis imorgon. Ja, rent ut sagt. För vi ska bara ha sex.
Men min mor... Hon är så jävla kontrollbehovs-galen så jag vill seriöst bara dra. Hon kallar mig hora utan att ens veta saker osv.

Så en kompis uttryckte sin bekymran över att jag ska åka dit, eftersom det blir första gången jag träffar honom. Mitt svar var ganska enkelt:

I wouldn't really give a damn if he raped me, called me things, raped me while calling me things, hit me over and over and keep raping me and then finally kill me.
It would only be physically what my mom is doing psychologically.

My friend became speechless. I had to apologize... Then he wanted to give me a hug.

It's quite funny how one sentence from a person can make you feel more loved than another person could do in months.. Even if the first person doesn't even love you.